Om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss? - Romarbrevet 8:31

Idag är det måndag, första dagen på en ny vecka. Ny vecka - nya möjligheter. Eller hur? Igår var jag i kyrkan två gånger. Först på Gudstjänst på förmiddagen och sedan på gospelövning på kvällen. Älskar att vara i kyrkan. Även om jag ofta sitter där nere i mitt lilla hörn med kroppen fylld av ångest och oro så trivs jag i kyrkan. Igår handlade predikan om ångest. Bra tycker jag. Känns skönt att veta att det är okej att ha ångest, att Guds kärlek inte slutar bara för att en del av mörkret tränger på och vill komma in och ta över.  Men hur kan Gud älska mig? Jag är ju bara jag. Många gånger ifrågasätter jag när folk säger till mig att Gud älskar mig. Jag älskar ju inte mig själv så hur kan någon så god, så fantastisk älska någon så obetydlig som jag? Tanken slår mig varje gång. Men samtidigt säger en röst i mig - vad ger mig rätten att ifrågasätta det som står skrivet i bibeln? Vad ger mig rätten att ifrågasätta Guds ord? Och en sak jag vet är att utan Guds kärlek skulle jag inte kunna sitta här och skriva detta inlägg för då hade jag tagit mitt liv för länge sen. Men nu sitter jag här, andandes och levande och det är jag tacksam för.   Jag är tacksam för att jag trots mina tankar kan fungera, att jag varje dag kan vakna och orka ta mig upp ur sängen. Målet är att komma hem till Jesus och få leva där i evigheten men när det blir och hur jag tar mig dit återstår att se.