Det här med att bara vilja ha snubbar som inte gillar mig

Idag var jag på dejt. Det var trevligt. Han var trevlig. Han var (är) så uppenbart intresserad av mig och jag är så ovan och obekväm. Han höll min hand, precis så som en annan kille gjorde på nyårsafton. Nyårskillen är en som jag kysst några gånger, som både har sagt att han är kär i mig och att han inte är det. Komplicerad kille alltså, och jag ville (vill?) ha honom så jävla mycket. Inte för hur han får mig att må (han har aldrig fått mig att må bra), inte för hans personlighet (han är bara en tråkig kille med för höga tankar om sig själv) JAG VILL HA HONOM FÖR ATT HAN INTE VILL HA MIG.    Det kanske bästa som finns är att få bekräftelse av någon som innan inte låtsas om en. När hen helt plötsligt hälsar i skolan efter att inte ha gjort det i två månader. Det gör liksom ingenting att personen bara vill hångla på fyllan. Jag har ju kämpat och nu får jag min vinst.    För att återgå till dejten, denne kille är söt, trevlig och politiskt medveten. Han vill vara med mig. Hur kommer det sig egentligen att det är ett så vanligt fenomen att inte vilja ha någon som gillar en? att bara vilja ha det en inte kan få? Är det för att en egentligen inte är redo, att en inte vill? Kanske det. Men jag skyller som vanligt allt på patriarkatet. Jag (alla?) är lärda att en ska kämpa för kärleken. Alla filmer, böcker, låtar och berättelser berättar om två personer som verkligen vill ha varandra inte kan vara med varandra, men att de tillslut inte kan hålla sig och sedan lever lyckliga alla sina dagar.Äkta kärlek tar tid, en måste bara få ut människan ur sitt skal. Jag har inte tid med skal. Jag skalar för fan inte ens mina apelsiner själv.