fundering om det där med manshat

Lade ut en mystory på snapchat om att leva livet på ssu, det gjorde och det gör jag. Jag sitter sedan februarimånad i ssuvästerås styrelse, och det är toppen, asnajs, skittufft men främst väldigt givande. I helgen har vi haft dåk och jag har skällt på en snubbe.   Till att börja med så vill jag prata om mitt växande manshat. Som eskalerar (absolut inte rätt ordval då eskalerar är synonymt med en rad negativa verb).  Jag känner en så otrolig avsky mot snubbar, så stor att jag måste uttrycka den. Jag vet inte hur många snubbar som fått höra om mitt manshat. Kanske borde jag tagga ner, men i nästa sekund försvarar jag min nya vana med att öppet manshat är bättre ärdet "dolda" kvinnohatet de håller på med. Och kanske främst inte grundat på maktstrukturer. På naturkunskapen fick min bordsgranne höra att jag har samma relation till insekter som till män. De är okej, bara de låter mig vara. Jag kunde erkänna att de har en viss funktion för människans fortlevdad (det är 2016 och vi behöver fortfarande penisar för att få avkommor?) precis som insekter har. En enskilld insekt/man är väl hanterbart, men i grupp hatar jag dem. Bordsgrannen med penis såg inte jätteglad och mumlade något om extremfeminism.   I Tisdags skulle jag bli penetrerad. Av tio snubbar i en ring runt mig och min ssukamrat. Vi tackade nej och försökte förklara varför vi är feminister. De ville inte lyssna (så klart) men ville ännu mindre gå därifrån. En lärare blev tillkallad, men de kom snabbt tillbaka. Det är fanimej inte lätt att inte vara manshatare när en får motta  hot omvåldtäkt, bli omringad, bli talad i mun på och vara rädd jämt jämt jämt.   Kanske drar jag en skugga över alla feminister som inte är manshatare, skapar någon sorts bild av feminister som extrema manshatare med håriga ben. Precis som de tio killarna sade så är det avskräckande, klart snubbar inte är för feminism när de kopplar det till manshat (för majoriteten vill ju inte hata sig själva). Kanske borde jag fortsätta förklara att feminister inte hatar individen man, utan män i grupp, mansrollen och maktstrukturen. Förmodligen skulle jag det. Men jag orkar inte.    Nu i helgen var jag i alla fall på dåk och hann med att skälla lite. För käre man, du som är 23 år fyllda, säger dig vara socialist och feminist; VARFÖR AVBRYTER DU MIG? Är inte det jag har att säga viktigt? eller är du bara van vid att inte behöva vänta på att göra din röst hörd. Kanske känns det naturligt för dig att avbryta. Det gör det inte för mig. Jag inbillar mig att detta beror på patriarkatet (som vanligt) att detta började långt innan oss två. Att kvinnor alltid blivit avbrytna av män. Kanske är det bara min teori, men vänligen håll käften när jag pratar.