Jag vill att det ska vara så jävla uppenbart

Livsuppdatering: Mensvärk från helvete. Sådär att det känns som en kniv rätt upp i punanin. Har sökt hjälp för det, doktorn, av könet man, sa att det var helt naturligt och någonting att leva med. Jag var då fjorton och stannade hemma från skolan för att jag hade så ont. I allafall så har jag tröstshopat. En kånken. Klickade fort som tusan på beställ innan jag skulle hinna ångra mig.    Medan jag väntade på att datorn skulle starta plockade jag upp en gammal dagbok och slog upp en random sida: Ännu en dag har gått och det enda jag tänkt på är Joel. Jag vågar inte skriva här hur jag känner, för jag vågar inte tänka. Han sa att han inte ville ha något förhållande, men vill ha mig. Vad fan betyder det? I stället för att svara så är han tyst och låter mig undra över vad han egentligen vill. Det var ju inte meningen att han skulle skriva så. Han skulle ju skriva att jag är den bästa han vet. Egentligen borde jag väl låta det ta slut här, för det gör så ont. Men jag vågar inte. Jag vill ju bara bli litelite älskad.   Nu så här ett år senare är det alldeles självklart för mig att han var ett as. Men jag ville ju bara bli älskad. Önskan om bekräftelse gjorde att jag inte längre tänkte på vad jag faktiskt kände för honom, allt handlade ju om vad han kände för mig. Några dagar efter dagboksinlägget gick det upp för mig att jag inte alls var kär i honom. Jag skrev att det var slut och han skrev att jag förtjänade en bättre kille än honom, att det var han och inte jag.    Det var inte den första och inte den sista kille jag gett upp mig själv för. Alla kvällar jag legat vaken och väntat på livstecken. Egentligen är det väl ganska självklart att en person som undviker en, aldrig kan ses eller inte längre möter ens ögon, inte är kär. Ändå så fortsätter jag vänta. Vänta i hopp om att det ska vara värt det. Det är inte värt det. Någon person, minns inte vem, sa "man ska aldrig springa efter killar eller bussar, det kommer alltid nya".   Jag har lovat mig själv att inte längre ge upp mig själv för någon annan. Det innebär att inte lägga allt i famnen på någon annan, men inte få något tillbaka. Jag vill ha det jag förtjänar. Jag vet vad jag inte vill ha och det är sms tre dagar efter att en skickat, undvikande blickar och ett "jag vet inte" när en frågar vad den andra vill med oss. Jag vill att det ska vara så jävla uppenbart för den andra vad hen vill. Att den vill vara med mig. Annars får det va.