Livet är en gåva, men fan inte värd att öppna

Det är med en cigg i mungipan jag skriver det här. Röken får stolen, som egentligen står still, att gunga. Låt mig berätta om min dag. Eller inte om alla delar, bara de intressanta. Jag är ju trots allt en människa som älskar bekräftelsen. Till att börja med så har jag längtat efter den här ciggen hela dagen. Ensam på balkongen och för att sen desperat spola ner fimpen i toan, för jag röker ju inte, brukar jag säga. Vad jag försvarar min last med är att jag inte vill vara slav under dygden.   Nu ska jag röka upp det sista, ända in till filtret. Här får inget gå till spillo. Sedan ska jag fortsätta romantisera min dag. Dagen som ganska romantiskt började med näsblod på min vita kudde. Därefter vita gäss på sjön, alltså inte fåglar, utan vågor som är så höga att de tillslut faller över. Pappa var arg och styrde båten mot de värsta vågorna. Mamma försöker släta över det med skratt och jag låter benen hänga över kanten. Jag älskar sjön. Ofta känner jag längtan efter att bada, älskar att känna hur vattnet omfamnar mig helt. För jag har någon sorts längtan efter att bli omfamnad, överväldigad, att förstummas. Det är vad jag försökte förklara för en vän ikväll. Eller vän, någon som en umgåtts med, störts sig på, legat med och inte förstått sig på. Jag sa att jag längtar efter att tro på något, vara säker, och han sa att han förstod.   Men det vette sjutton om han verkligen förstod, det gör jag inte ens själv. (Men vem vet, han kanske är superklok? Har faktiskt sett spår av det.) Men i allafall så är jag inte supervänster, eller superhöger, jag är inte religiös, jag tror inte på sann kärlek eller radikal på något sätt. Synonymer till radikal är genomgripande, grundlig, djupgående och fullständig. Och vem vill inte vara fullständig? Jag längtar efter något att tro på, som jag tror kan rädda mig och något som är värt att leva för. Eller alltså, jag tycker om livet. Men istället för att trösta mig med cancerpinnar skulle jag vilja be, läsa Marxs eller onanera. Men jag vill bara ha något som gör det lättare, tar mig igenom svåra stunder. Kanske är det för mycket att be om. Vad jag får hålla i är väl att vi bara är människor. Som utvecklas. Det är ju fint. Att läsa i gamla dagböcker och se hur jag utvecklats är som att läsa bibeln och bli frälst. Det är det jag får tro på. Att en dag kanske jag är mogen nog att fimpa ciggen och gå och baka mockarutor till ett vittnemöte. Livet är en gåva, inkastad på hallmattan, som luktar bajs och brinner.