Om att vara rädd för världen men ändå bara tänka på någons bröstkorg

Jag måste erkänna en sak. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att fler människor ska dö (vilket de gör), för att mina vänner ska lämna mig, för att Stefan Löfven faktiskt menade allvar med att "Sverige behöver ett andrum" och rädd för att mitt garn ska ta slut innan jag stickat klart. Det är något fascinerande med en människas prioriteringar. Vi kan idag läsa om hur svenskarna för varje år slår rekord i hur många flaskor champange de köper. Jag drack bubbel igår när H smällde raketer och jag var rädd för att hans händer skulle skadas. Varje dag sprängs kroppsdelar borti ett annat land än mitt och jag orkar inte ens tänka på det. Jag ärrädd för att det här aldrig ska ta slut, för jag har redan slutat orka.    Men jag lovar att försöka. Jag ska fortsätta hälsa på tiggarna och ge dem pengar och mat, ha vilda diskussioner med min rasistpappa, jag ska fortsätta gå på ssu, fortsätta skriva på namninsamlingar och fortsätta bry mig. Det är något vackert säga farväl till ett bra klimat när en står på en kulle och ser ner över stan som badar i raketer. Det är något vackert med att hålla någon hårt i handen under täcket och det är något vackert i att bussen kommer sent. Det är så jävla vackert i att livet inte tar någon hänsyn till att hela världen SUGER.    Men för att inte gå under: Läs denna krönika: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/karinpettersson/article22024502.ab  Så bra krönika som konkretiserar och får en att känna att det finns något att göra