Rädslan för att vara själv dämpas bäst med desperata ragg

Ah okej, jag har brutit mitt sommarlöfte. Löftet var att inte stressa upp mig för mycket över sommaren, att inte vara rädd för att vara själv. Det har hållt, tills idag. Det började med ett sms till en vän, den personen kunde inte ses. DÅ fick jag snilleblixten att skriva till ett gammalt hångel. Han var bra på att kyssas, men konverastionstekniken måste tränas upp.    Iallafall så hade jag ju en lång terapistund med mig själv i maj då jag tänkte över min sommarångest. Jag är ju så fruktansvärt rädd för att inte göra någonting, även om det är världens bästa syssla. Det knyter sig i bröstet när jag ser mina vänner göra saker. Får ångest av att inte vara full och skratta högt varenda kväll. Va som har hållt mig i skinnet tills idag, den tredje augusti, är att jag har gjort saker. Jag har jobbat, farit runt, varit full och hängt med andra. Varenda stund för mig själv har varit guld, för hjälp vad jag egentligen älskar att umgås med mig själv.    Jag känner mig så itudelad nu. Att få vara med någon, göra någonting vore så skönt. Det skulle ge mig känsla av att jag carpar loss. Fyfan vad jag hatar "carpe diem". För med carpe diem medföljer och regler om hur carpandet går till. Är en själv, sover till två och sedan tittar på tvshop så godkänns inte ens dag. PUNKT. Min andra del vill bara vara själv, i hängmattan och sova bort dagen.    Hånglet skrev precis att vi kan ses imorgon, jag svarade att det kunde vi absolut, jag fick en tumme upp som svar. Vad betyder det? ska vi ses, hur och var? Egentligen kanske jag skulle hitta på nya planer nu, för att inte sitta hemma, ha målat naglarna och bara vänta på att hånglet ska höra av sig. Tyvärr vågar jag inte det. Jag ska göra mig så jävla fin imorgon, förmodligen i onödan, men fin ska jag vara.   CARPE DIEM kära vänner, glöm inte bort att livet är fantastiskt.