Att hitta något som dämpar smärtan ( varning för mkt text )

Man kan ta mig som den mest positivaste människan. Alltid ett skratt närma och alltid ett munter sätt att uppföra mig. Jag är fylld av energi och jag gnäller sällan, jag hittar lösningar och jag väljer att se det ljusa förre de mörka.  Så absolut är jag en positiv person, absolut har jag en förmåga av att se saker många andra inte orkar. Jag har pratat om det förut, har sagt det förut och jag säger det igen. Människor föds inte positiva, det är något man aktivt måste välja att vara eller bli. Man måste i mitt fall verkligen kämpa för att förbli det också. Vaddå kämpa för att förbli det? Jo, när jag vaknar har jag drömt i snitt 10 mardrömmar. Efter att gått hos söm psykologer har jag fått en massa hjälp med detta. jag vaknar ur mina drömmar, men är ej påverkad eller rädd. Jag kan faktiskt säga att de senaste åren minns jag i princip bara hälften av vad jag drömt. När du vaknat upp från mardrömmar som mina. Är du inte riktigt " HEJ HOPP VÄRLDEN HÄR KOMMER JAG". Jag få aktivt välja att tänka positiva tankar. För annars slukar mina negativa tankar mig.  Att stiga upp på morgonen är inte alltid en lycka och har aldrig riktigt varit för mig. Mitt förflutna har gett mig mycket bra saker, men även saker som är tunga och jobbiga. Många gånger är jag arg när jag vaknar. Arg över att jag ska behöva drömma dom där drömmarna, att jag inte fått välja mitt liv, inte fått ha makten över det som hänt mig, eller att någon människa bara tagit så mycket ifrån mig. Arg för allt, arg så jag hade kunnat åka hem och slå skiten ur han som skadat mig så djupt. Men sanningen är att jag oavsett hur arg jag är, eller hur arg någon är.. så spelar det ingen roll. Den enda som skadas av ilska och hat är än själv. Jag är arg för människor svikit , sårat , förstört och skadat mig,.. Men vem är jag om jag fortsätter att plåga mig själv? En människa som hatar, kan aldrig lära sig älska. När man slutar slukas av ilska och mörker, kan man lära sig finna ljus, lycka och förståelse till sig själv. Man hittar acceptans att livet rullar på oavsett hur man känner. Så ska man känna kan man lika bra försöka göra det med lättsamhet. Även hur svårt det tycks vara, försöka att acceptera och förlåta sig själv, men även dom som en gång skadat dig.  (Jag säger inte detta är lätt.) När mina fötter nuddar sovrumsgolvet tänker jag inte direkt carpie diem. Jag tänker, fånga livet, fånga dig själv Li.  Det är viktigt att påminna sig att inte förbli arg. Det är viktigt att försöka släppa ilskan, sorgen och hatet. Det slukar dig, mig och alla andra det rör vid. Så vaknar du som mig, måste du hitta något du älskar, något eller någonstans du kan få utlopp för dina känslor. Det är också viktigt att inte gömma känslor. Jag tar mig alltid en stund att känna av dom. Ilska, sorg och frustration är lika mycket värda som glädje och lycka. Det är en balans som lätt rubbas, men jag är noga med att aldrig förtrycka känslan av att " idag är en piss dag, men den kan ändå bli bättre!"  Träning och jobb. Sen allt hände har träningen varit min räddning. I början övertränade jag, tillslut fanns bara ett skelett kvar. Inte för jag någonsin ville bli smal, eller banta ner mig. Jag ville bara tömma huvudet. Där och då i början var springa det enda sättet. Jag sprang ungefär 6 mil i veckan plus många promenader. Mina vader pajade, hela jag pajade. Jag vägde tillslut 49 kilo och var 1.73 lång.  Det är så klart inte hälsosamt, men det där räddade ändå mitt liv. Jag sprang till alla känslor jag bar runt på, bara dog ut. Jag hade ingen ork att tänka på något annat än hur utmattad jag var. Sen började jag inse att jag hade ett träningsberoende och min kropp fick lida. Där och då fick det mig att ta fokusen från mitt riktiga problem ( min psykiska hälsa ) och istället började jag att fokusera på min fysiska.  Jag skulle aldrig mer bli så där smal eller skada min kropp igen.  Gymmet hittade mig, eller ja jag hittade gymmet. Jag blev stark som en häst. Jag körde målmedvetna program och körde styrkepass som min morfar körde när han tränade elitlyftare. Jag mådde underbart. För första gången laddade jag min energi på något givande. Att bli stark, se stark ut och pressa mig över gränser jag inte trodde jag kunde. Att ha mål är att leva, du måste ha dom. Vilka mål du har spelar ingen roll för någon annan förutom för dig själv. Är det att rita, måla eller spela tv-spel, göra musik, träna,dansa, rida, själv -utveckling, matte, rida käpphäst, klara springa 10 min, läsa mer, bli religös eller sluta vara religös.. Spelar ingen som helst roll så länge det är vad du vill, och får dig att må bra/bättre utav. Att börja må bra börjar när du ser efter vad du behöver, inte vad andra tror är bra för dig. Sen är det alltid nyttigt att lyssna på vänner, familj och människor i din omgivning. Vi har alltid många kloka och bra människor som vet mycket mer än oss själva. Jag säger inte du ska vara arrogant eller att du ska sluta lyssna och köra" my Way is the highway"... våga lyssna på andra och testa saker, men  bara tills du finner vad som är din väg och rätt för dig. Detta är så viktigt Spc om du känner dig hopplös och vilsen, spc efter traumatiska händelser.  Att ha något att tänka på utöver det där som redan finns. Att för en timme, halvtimme eller minuter bara byta ut dom negativa och hemska tankarna som skadar dig. En liten stund, sen lite mer och lite mer. Tillslut finns bara lite kvar, och troligtvis så  kommer det alltid göra det,men du kommer kunna hantera det och med tiden  kommer du vara stark nog. I vuxen ålder hittade jag kampsport. Det var min kollega och äldsta vän Tony som drog med mig till kaisho. Som människa har jag alltid gillat utmaning och kampsport kändes lockande.   Kampsporten för mig blev inte bara en sport, hobby eller en träningsform. Jag blev utmanad i många personliga frågor och problem som jag inte visste fanns. Jag fick panik när jag kom på mattan, panik när jag kände hjälplöshet. Panik när någon höll fast mig och liknande. Genom kampsporten fann jag styrka att stå upp när det gjorde ont,  inte sluta kämpa när jag blev rädd, våga möta allt som skrämde mig, men mest av allt att det är okej att få ont, bli rädd, känna hjälplösheten, känna att oavsett hur mycket man kämpade kunde man ändå sluta upp i en hörna, blödande, utmattad och förvirrad. Jag lärde mig Känna allt det där, men trots allt lärde jag mig att det spelade ingen roll.. Det spelade ingen roll om jag hade blött, om jag hade vikt mig, förlorat en rond eller två?  Jag lärde mig känna vinsten av att ej ge upp eller ge efter. Misslyckande slutade vara en farlig sak. Sanningen är att det gör ont att misslyckas, men man får höja graden och köra igen. “Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It's a very mean and nasty place and I don't care how tough you are it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't about how hard ya hit. It's about how hard you can get hit and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That's how winning is done!”