att vara en "elak" dotter

Det är många som undrar över min och mammas relation. I olika artiklar har jag berättat om hur illa jag behandlat min mamma, men också hur mycket hon betytt för mig.  Så vad menar jag när jag säger att jag behandlat henne illa,jo det ska jag berätta nu. Jag vill också poängtera att under denna tid mådde jag oerhört dåligt och var långt ifrån en sund och välmående person.  Detta påverkade mig, min omgivning och alla som jag älskade. Jag vill påstå att människorna  jag älskade och jag kände mig älskad av, var dom människorna som fick ta mest skit.  Så var börjar jag.. I mitt mående pendlade jag mellan tyst som en mus, eller otroligt högljud.  Det var antingen tårar och tystnad, eller så var det tårar och skrik. Jag hade ingen självkontroll längre. Jag kunde inte balansera mina känslor. Allt inom mig var så luddigt och oklart, det kändes mörkt och stormigt. Det enda jag försökte göra var att inte   insjukna i det konstanta mörkret som jagade mig.  Under denna perioden hade jag min pojkvän Peter. Han var den snällaste killen man kunde tänka sig. Men han var också en ung kille, dock äldre än mig, men ändå ung. Det var speciellt hårt för min pojkvän att försöka få ihop hela händelsen och allt omkring mig , den och honom.  Han stannade kvar efter allt som hänt men med tiden blev jag sämre och sämre. Jag minns nätter jag ville " ha " sex och han putade bort mig. Jag minns hur jag gjorde allt för han skulle vilja ha det med mig, men han ville inte. Han förstod inget, varför ville hans våldtagna tjej ha sex? För mig var det inte att ha "sex" jag ville inte han skulle äcklas av mig. Jag ville låssas att allt var som förr. Jag ville känna mig älskad. Tjejen i min spegelbild var inte Li. Jag letade efter henne hela tiden, jag försökte leva Lis gamla liv. Men ingenting stämde längre.. Jag minns långa bråk och ånger , samt hur jag hotade mig till livet och påstod att om jag skulle dö skulle det vara pojkvännens fel. Jag minns nätter jag stormade ur hans föräldrars hus intill den närliggande skogen. Jag minns hur han kallar efter mig och i mörket letar han efter mig. Jag minns hur jag satt i buskarna och tyckte det var rätt åt honom. Jag ville han skulle känna min smärta, jag ville han skulle ha ont.  Förlåt Peter för att jag behandlade dig så illa, men jag kan inte ansvara för den personen jag var, eller hur jag behandlade dig. Det var inte jag, det var någon som var psykiskt sjuk och mådde väldigt dåligt. Men jag vill du ska veta att med åren har jag känt står skuld inför vad jag gjorde dig. Peter du gjorde ditt bästa och jag klandrar inte dig för någonting.  Jag är glad du tog dig mod och lämnade mig, att du prioriterade dig själv och valde kliva ut den psykiska ohälsan. Det var inte din tyngd att bära.   Det är nog svårt att förstå känslan av djup sorg/ilska. Den äter dig hel, den äter dig i ditt vakna tillstånd och den äter dig när du sover. Mitt helvete var 24 h om dygnet. Jag blev argare och argare för varje dag som gick. Det fanns inte plats att bära all den ilskan inom mig. Jag lättade på locket så fort jag kunde. Inte för jag ville men för att jag inte kunde hålla det i kontroll. Jag minns hur jag slår sönder föremål, river sönder kläder , skriker hejvilt ut i kuddar, rum, och hur jag bankar mitt huvud i dörrar samt vägarna. Jag minns hur jag varje dag försökte få mod till att avsluta mitt liv,hur jag ständigt pressade gränserna i badkaret. . Jag minns hur jag slog sönder skolans speglar,  jag var arg över tjejen som stirrade tillbaka på mig... VEM FAN var hon, och vad fan ville hon mig! Jag ville bara den döda den  tjejen. Jag ville ha tillbaka Li, jag saknade henne så mycket... jag saknade mitt gamla jag. Hur kunde den där jävla Rasmus bara ta henne ifrån mig.  Hemma var det mamma som tog stryk av mina känslor. Mamma var ständigt på mig, så upplevde jag det. Hon ville inte lämna mig i fred. Jag skulle gå till skolan som jag hatade, jag skulle fortsätta gå till mina sporter fast jag inte orkade, jag skulle gå och prata med någon psykolog fast jag inte ville, jag skulle äta fast jag inte var hungrig, jag skulle sova fast jag var rädd för mina hemska drömmar. Hon ville jag skulle leva medan jag vill dö. Mamma lät mig inte vara, för mamma älskade mig och var så orolig för mig. Mamma gjorde allt i sin makt för att jag inte skulle fastna i mörkret. Jag såg inte detta som hjälp, tvärtom såg jag det som plågeri.  " KAN DU LÅTA MIG VARA, VAD ÄR DET DU INTE FATTAR!!!!! JAG HATAR DIG" ja så kunde det låta. När jag skriver detta blir jag tårögd, det gör ont i hela min kropp och själ. Jag kunde slå saker omkring mig, storma från matbordet, låsa in mig på rummet och när hon kom för att se efter mig, kunde jag be henne dra åt helvete. Men min mamma är ingen vanlig mamma, min mamma är en supermamma. Mamma straffade aldrig ut mig, mamma skrek aldrig på mig. Mamma drog mig oftast in i sin famn och höll mig där. Höll mig till ilskan blev till tårar och ilskan blev till svår sorg, där höll hon mig medan jag grät i andnöd och skakade av frustration.  Mamma, du förstod hur jag mådde, du visste vad jag gick igenom och du gav aldrig upp. Du slutade inte titta till mig, du slutade inte tjata och du slutade inte hålla om mig. Du var stark när hela världen rasade runt mig och familjen, du visade aldrig mig hur dåligt du mådde utan du kämpade på.Trots allt visste jag att du blev skadad och jag mådde dåligt av det. Efter varje utbrott svepte ånger över mig, för jag ville inte behandla någon illa men jag kunde inte kontrollera mina känslor.  Du visade att du fanns, så tillslut var jag trygg med det. Snart kom jag för att sova mellan dig och pappa, ja fast jag var 15 år. Snart så kom jag till dig när jag hade drömmar, var ledsen eller behövde prata.  När det var som värst med min sociala bit köpte du en ny häst åt mig.. du tvingade mig att åka ut till hästen, du tvingade mig tillbaka till livet. Tack vare dig så är jag levande, tack för du aldrig lät mig ge upp.  Jag är dig evigt tacksam och jag värdesätter dig överallt annat. Det du gjorde har gett mig så mycket lärdom och förståelse, i vuxen ålder kan jag uppskatta din styrka,din kraft och all din kärlek på ett helt annat sätt Jag tror ni förstår varför jag är mamma tacksam, mamma hade den största tyngden att bära.Både mamma och pappa hade tyngd av sorg och oro, och båda två kämpade med mitt välmående. Pappa gjorde sitt bästa att få livet att rulla på, och mamma fightade med att livet skulle rulla på rätt håll. Utan mamma hade det inte gått och likaså utan pappa. Men mamma, du tog den tyngsta lasten.