Våga älska den ingen älskar, skolans värld.

Uppväxt i en familj som varit söndrig men älskvärd. Min familj var både den perfekta familjen, men ändå inte. Min uppväxt har präglat mig både positivt men negativt.   När jag var liten var jag överallt och ingenstans. Jag var ett förvirrat barn ( likaså i vuxen ålder haha) men då fanns ingen rödtråd. Jag var barnet som aldrig lämna in läxorna, ingen aning om vad jag skulle göra eller vad någon förväntade utav mig. Problemen hemma gjorde också att min stubin var kort. Jag ville alltid vara snäll, ville alltid göra rätt och jag var i första hand alltid mån om alla. Jag var tjejen som alltid gick först fram till nya klasskamrater, såg till att någon hade någon att leka med och stod upp för alla som behövde stöd.  Jag ville hjälpa alla jag kunde, även om jag själv kom i kläm, blev skadad eller skadade andra. De flesta visste man inte skulle bråka med mig, jag var ingen person som backade. Lärarna skällde ofta, ifrågasatte hur jag alltid kunna komma i alla tillfällen där bråk skapades, varför kan du inte kontrollera dig, varför blir du så arg Li, du måste sluta bli arg.  Många gånger fick jag skäll, många lärare var trötta på mig. Lärarna orkade inte med mig och oftast drog dom sig undan. Jag själv gick aldrig till en lärare. Jag hade ingen tillit och kände inte alls för att anförtro mig någon vuxen. Jag kände dom ogillade mig.   Efter våldtäkten blev det däremot väldigt annorlunda. Fortfarande mån om folk, men jag räknade inte till ett. Det smällde.. direkt! Alla känslorna, hur jag mådde, vad jag gick igenom, vad människor gjorde mot mig, vad jag fick stå emot. Kände jag mig förbisedd som liten, var detta inget att jämföra med! Jag brydde mig inte om någon, eller något. Lärare tss, jag gillade inte dom i heller. Dom behövde inte bry sig om hur jag mådde, dom sket i det ändå, så kände jag. Jag önskade däremot så många gånger att någon skulle se mig, höra mig eller bara dra mig in i en famn.  Utstickande beteende handlar om uppmärksamhet.. stökiga elever har dåliga självförtroende. Klassens clown är det pga dålig självkänsla.   När du är liten vet du inte hur du ska gå tillväga, du vill bara synas. Veta du finns, vara delaktig, höras och bli sedd. Till agendan. Jag jobbar på skola idag, platsen jag avskytt så mycket! Platsen jag var så glad att slippa. Här ser jag alla dessa elever, den kaxiga som säger elaka saker, bråkar och stökar. Men som bara ber efter kärlek och någon som säger " du är bra som du är" den eleven behöver din närhet, din kärlek och din uppmärksamhet mer än någon annan. Den behöver höra att den inte är stygg,elak eller en hemsk person. Det tror den redan, den har säkert hört det hela sin uppväxt.  Den vet folk inte gillar hen, den vet lärare suckar efter hen. Den behöver höra hur mycket den spelar roll, hur älskvärd den är! <Den behöver mer kärlek än vad du kan tro. Den behöver din tid, den behöver bli sedd. Den vill få tillhöra någon. Jag ser eleven som gör narr av sig själv, skämtar om att den är trög. För den har hellre folk som skrattar med hen än åt hen.  Den eleven behöver lyftas för alla småsaker, så som personliga egenskaper och berömmas för saker som vi kanske egentligen inte lägger tid på. Tex , så fint du har det på din plats. Du är en duktig kompis, berömma den för saker som den faktiskt är stark i . Oavsett om det är skolrelaterat eller inte, hitta saker där den kan skina och låta den visa upp det för klassen. Den kunskapsvaga eleven kanske är super duktig på att bygga i program, skapa musik, måla eller dansa! Visa upp det, låt andra berömma och säga vad duktig eleven är!  Berömma den för processer och inte hur väl utformade dom blev.   Berömma att den kämpar och berömma framsteg istället för ständigt rätta till felstegen. Höja självkänslan så den vågar tro den kan. Vi behöver älska eleverna som inte älskar sig själva, vi behöver se dom så mycket mer. Eleverna som är duktiga har stöd hemifrån, eleverna som älskar sig själva är älskade av andra. Eleverna som tror på sig själva har någon som motiverar dom att våga kämpa, som säger dom duger. Eleven som skiter i skolan är inte för han inte kan eller vill, hen är bara rädd för misslyckas, känna den inte duger till. Den eleven har inget stöd hemifrån, någon som säger den duger och att det är okej att misslyckas. Den eleven behöver rampljuset, den måste synas, den behöver kramas extra mycket!  Nu är jag en kram fröken oavsett, och det går inte en dag utan att jag kramar eller berömmer mina elever minst 100 gånger haha. Men jag ser till att oavsett alltid finna något extra för just den där eleven andra inte "gillar". bli inte arg, bli inte tvär bli inte irriterad. Våga älska, våga bilda relation med den som andra suckar om.  Har du haft en elev som sagt du är dum i huvudet , förklara med ord och känslor, lös det. Sen dagen efter sök upp den eleven och bara ge den en sån där underbar kram. Det kommer den inte förvänta sig, men den kramen kommer betyda så mycket mer än vad du kan tro. Människor som barn behöver veta att man kan göra fel, man kan göra misstag men att man ändå kan älskas som person. Jag har alltid velat jobba med just dom där eleverna andra avstått. När du ger dom kärlek, får du 1000 gånger tillbaka.  Bli inte tvär mot den som alltid är arg, avsky inte den som alltid ska bråka och störa. Se den, hör den och älska den! Då försvinner allt det där "dumma".