En onsdagskväll i juli

Att ha en trädgård dessa sommardagar är underbart. Jag sitter ute i soffan och kollar youtube, äter fröknäcke med brie och har solnedgången som utsikt. Oj vad jag har tagit igen mina 9 månader utan brie nu! Det och tryffelsalami var det enda som jag saknade som gravid. Lillan ligger och sover i sin säng och min kära man hoppade in och ska jobba natt. I förmiddags var Caroline, Andre och deras lilla kille här på brunch och vi hängde i trädgården. Andre hjälpte oss även med lite el-fix (guld värt!). I eftermiddag har vi varit hos Felicia och Maciej som bjöd på grillat. När det blev lite svalare gick vi en promenad med hundarna och snackade skit. Vad härligt det är att hitta nya vänner i vuxen ålder som man bara klickar sådär bra med. Som man får så mycket positiv energi av. Det får låta hur ostigt som helst, men jag känner sådan tacksamhet ikväll? För livet, vänner, min familj, mitt hus och trädgård, denna sommaren och så mycket mer.  Bara det att jag har klarat av att föda barn och att vi nu har en liten dotter på 5,5 månad. Att det snart är 6 månader sedan hon föddes känns dock surrealistiskt... Vart är pausknappen? Fast nä, vill samtidigt inte pausa. För varje dag och varje litet steg i utvecklingen är otroligt kul att följa. Men ändå, snart 6 månader sedan hon kom... det är inte klokt. Tre dagar efter bf gick vattnet och sju timmar senare låg hon i min famn och bara stirrade på mig. <3 Kommer inte ens ihåg vad jag där och då kände eller tänkte. Det var nog mest en stor chock och en lättnad över att förlossningen var över. Kommer ihåg att jag efter varje värk kände både ”åh helvete, när kommer hon egentligen??” och ”en värk över, en värk närmare att få träffa henne”. Minns också väääldigt tydligt paniken jag kände när jag efter en stund med lustgas önskade EDA och barnmorskan svarade att det inte kommer hinnas med. Men med världens bästa stöd och pepp från Matte vid min sida gick det ju trots allt. Som barnmorskan sa efteråt ”vilket otroligt team ni är!”. Och sedan den dagen har allt kretsat kring Juli. Oj vad hon har förändrat mitt liv. Blir pirrig i magen bara av att tänka på att hon är en blandning av mig och Matte. Att hon är vårt barn. Att hon har fått i särklass bästa pappan. Saknar henne när hon sover och blir typ tårögd när hon skrattar(!). Hon gör det ordentligt ofta nu och det är det ljuvligaste jag hört, utan att överdriva. Hon är så busig, glad och mysig. Jag är så kär i henne. Min älskade Juli. Sedan hon kom har jag på riktigt insett vad som är viktigt i livet. Jag har aldrig heller känt mig så rik eller stolt förut. Att vara mamma är liksom världens utmaning men ändå det bästa som hänt mig. Det har såklart inte varit helt enkelt att bli förälder. Men mycket har som tur är fallit naturligt och vissa saker lär man sig. Kommer ihåg första veckorna med bebis då allt var ovisst, nervöst och alla möjliga känslor i ett. Dag och natt flöt ihop, likaså dagarna. Att ta hand om ett så litet liv, helt beroende av en, utan minsta uns erfarenhet eller facit i hand, är det läskigaste jag gjort. Men se där, det har ju gått hittills. Och för varje dag lär vi känna varandra mer och mer. Hon visar tydligt vad hon vill och jag är inte lika fumlig. Är ofantligt tacksam över att hon är vår, att hon är frisk och alla fina människor hon får ha i sin närhet.