Vad jag inte var beredd på innan jag fick barn

Låt oss prata lite om det här med att vara förälder. Alla dessa råd och kommentarer som haglar över en. Råd som inte ges utifrån önskemål. Kommentarer om ALLT. Precis som att alla bebisar är likadana(?). I början var det svårt att inte lyssna på allt. Svårt att sålla i andras råd och vad man själv ansåg rätt/fel. Idag kan jag oftare strunta i sådant och känner mig mer trygg i mina egna beslut. Jag känner ju mitt barn bäst. Gör det som jag tror är bäst och det som faktiskt visar sig funka bäst. Men om jag bara hade varit beredd på detta innan jag fick barn alltså. Det hade besparat mig en hel del förvirring, stress och irritation. Men det är egentligen inte det som irriterar mest, utan det är alla kommentarer som nästan uteslutande är negativa? Som att allt med en bebis ska vara negativt. ”Jaha hon sover bra, passa på och njut för det varar inte för evigt”. Eller ”jaha kryper hon? då var det slut på lugn och ro”. Eller ”vänta bara tills….”. Precis som om man bara ska gå och vänta på ett helvete. Eller bara fokusera på negativa saker. Så totalt onödigt. Eller de som anser att man inte får ha egentid för då borde man minsann inte skaffat barn. De som blir SÅ förvånade för att pappan till mitt barn är med vårt barn ensam? De som förutsätter att man inte kan vara utan sitt barn som mamma för några timmar eller en dag. Som uppenbart tror att pappan inte är kapabel att ta hand om sitt eget barn. Alltså, ni hör ju hur tokigt det låter. Om alla bara kunde tänka efter innan man öppnar munnen. För det kan såra. Det kan stressa och det kan verkligen göra en nybliven förälder ännu mer skör och osäker.