Bli inget offer

Under alla dom år som Natascha Kampusch befann sig i Wolfgang Priklopils fångenskap lät hon sig aldrig någonsin bli hjälplös, ett offer. I sinnet hade hon fortfarande en del makt, vägrade att helt böja och låta sig styras över. Hon uttryckte också hur hon, efter sin flykt, hatade att bli sedd som personen som blivit ett offer för en sjuk persons onda gärningar. Offer föll hon ju tyvärr, men det beror verkligen på hur man ser på det.  Jag tycker Natascha säger det så bra. Att man råkar ut för saker, möter motgångar (minst sagt i hennes fall. Hon var kidnappad i 8 år for f**k sake!), men man kan välja hur man ska bemöta det och om man ska underkuva sig eller faktiskt se sin styrka i att påverka. Att påverka behöver inte vara att man kan förändra hela situationen  i sig. Det kan handla om inställningen inför det. Att inte se sig som en bricka i spelet som bara kastas hit och dit i livet alla händelser, utan faktiskt se varje händelse som delen av ett större sammanhang som man är med och påverkar i det stora hela.  Jag har nog ofta, väldigt ofta, för vana att varje gång en motgång kommer tänka: "Faaaan! Jaha det är väl typiskt, alltid ska livet jobba emot mig!". Jag låter motgångarna styra. Men jag vill istället se motgångarna som inget mer än händelser som sker av en anledning, och jag bestämmer vad jag gör med dom. Det är ett tungt arbete att ställa om dom här tankesätten. Jag kämpar med det varje dag, och idag har jag tänkt särskilt mycket på det. Det har skett saker idag som jag inte önskat, som stressat mig och fått mig att tänka precis som jag skrev: Jäkla, förbannade skit vad allt krånglar och är motigt! (Fast med en del värre svordomar...) Men vet ni vad?Jag är så jävla trött på att låta mig vara ett offer för allting. Det är inte den inställningen jag vill ha till livet. Varför ska jag ge mig? Det är ingen annan än jag som bestämmer om saker är bra eller dåliga. Jag kan helt bestämma hur jag ska bemöta saker och ting. Jag har gått och tyckt synd om mig själv så himla länge, har nog haft inställningen att jag är "förföljd av olycka och det klart att det aldrig vänder". Nej tro fan att det aldrig gör om jag har den inställningen! (Gud vårda ditt språk Hilma Eklund!). Jag vill ha kontrollen, jag vill styra över mitt liv och sakerna som finns i det. Man kan inte styra över det som händer alltid, men man kan ändå styra hur man förhåller sig till det. Förstår ni vad jag menar? Kunde vi kontrollera allt skulle det ju vara underbart, men nu är det inte så livet funkar. Naturligtvis kan inte allt gå som man vill. Men istället för att se sig själv som en bricka i spelet, som inte har något att säga till om, vill jag kunna sig mig själv som en jäkla Lara Croft som möter allting med inställningen "I can do this!", ta upp puffrorna och se situationen som en del av mitt äventyr. Shit vad jag predikar idag, jag är absolut ingen expert och allt jag skrivit nu kanske låter klyschigt och tillgjort. Vet inte ens om jag fick fram vad jag egentligen menar. Idag är en sån där dag då tankarna snurrar värre än någonsin. Jag pratade med mamma förut och bara garvade åt hur rörig den här dagen har varit. Well, jag gjorde det nog inte mindre rörigt i det här inlägget haha! Vi är inte offer för våra liv. Vi sitter inne med mycket mer makt än vi tror