Det där med att behöva stöd

Stöd. Det känns som att jag inte kan existera utan stöd runt omkring mig. Jag är i ständigt behov av stöttning för att kunna klara av dom mest basala saker. Har jag inte rätt stöd tar till slut mina tankar och svårigheter över vilket blir förödande för mig i längden. Jag har haft extremt svårt att acceptera att jag är i behov av mycket stöd. Jag tycker att jag borde fixa allt om jag bara anstränger mig tillräckligt mycket. Så det är väldigt ofta jag skäller på mig själv och säger "Fan Hilma, du vill nog inte detta för i så fall hade du klarat det för länge sen". Och jag protesterar, för jag vet att jag vill. Men ändå går det inte utan att jag får stöd. Att behöva stöd tar jag som ett täcken på svaghet. Eller jag har gjort det förut i alla fall, men nu försöker jag verkligen tänka mer på det som att man behöver lite hjälp för att klara av att vara stark. Tills det som är så svårt nu inte är lika svårt längre. Tills man har tagit sig igenom det värsta. För det kommer för alltid vara mitt mål, jag vill bli helt självständig. Jag vill vara den som säger till mig själv vad jag behöver göra, vad som är rätt, som kan trösta mig. Nästa vecka ska jag ha ett stort möte hemma i Skövde ihop med alla som är iblandade i min situation. Vi ska diskutera och förhoppningsvis komma överens om vad jag behöver och kan få för stöd hemma. För utan stöd klarar jag mig inte just nu. Utan stöd kan jag inte kämpa vidare på hemmaplan. Jag har skämts för att vara öppen med det faktum att jag antagligen kommer ha folk som är med mig vid måltiderna hemma för att jag ska kunna ta mig igenom dom fullt ut. Folk som hjälper mig laga mat, handla, planera. Borde verkligen klara det själv!! Ja, jag ska klara det själv. Så småningom. Jag har aldrig testat att på riktigt ta emot 100 procent stöd även på hemmaplan för att jag är så envis och ska göra saker som jag tänkt mig att jag borde göra. Men jag ska prova, se vad det leder till. Tänk om det är det, ihop med min förbaskat starka vilja, som tar mig ännu längre fram. Det känns faktiskt, för första gången på ganska länge, lite hoppfullt. Jag börjar nog tro lite på mig själv den här gången... För jag menar, varför skulle inte jag klara det också? Vi alla behöver, och har rätt till, så att vi kan vara så starka vi behöver för att det ska bli enklare igen. Ingen är svag, sämre eller ovillig bara för att man inte är i stånd att genomföra allting själv. (Medans jag har skrivit detta har jag seriöst lyssnat på den HÄR versionen av en av mina favvislåtar typ 20 gånger haha! Kan inte få nog, den är med i ett av dom bästa Gossip Girl- avsnitten också! Oooooch nu tog den slut, repeat)