WARNING! Dwelling seriously harms you & your future

"Varje sekund du ältar ditt förflutna är en sekund du själ från din framtid" Idag kom en person med det här citatet till mig. Hon vet hur otroligt mycket jag ältar saker som hänt och att det skapar gigantiska hinder för mig att ta mig vidare i livet. Jag kan helt enkelt inte släppa saker. Eller jo, jag kan och jag jobbar för det varje dag. Men jag har extremt svårt för det.  Hela min uppväxt har jag känt mig väldigt annorlunda, felplacerad och konstig. Upplevelsen har varit extrem. Jag har nu fått en förklaring på allt detta, på varför saker har fastnat så hos mig, varför jag tolkat saker på ett visst sätt och varför jag alltid känt mig så annorlunda och utanför. Men det räcker inte att bara få en förklaring så här 23 år senare för att man ska kunna "skriva om" minnena och historien av ens liv. Allt det smärtsamma och jobbiga består och jag är expert på att älta allting, om och om igen. Jag har så svårt att tolka om det som hänt och av någon anledning kan jag inte sluta må dåligt över händelser, kommentarer, situationer, personer och tankar som funnits i mitt liv genom åren.  Jag kan inte sluta tänka tillbaka på både stora som små saker. Dom fortsätter eka i huvudet och påverkar vad jag känner i stunden, vad jag vågar tro om framtiden och så vidare. Det är så många gånger folk frågat mig "Men Hilma varför skulle det vara ett hinder?" eller "Vad har du fått det ifrån, så är det ju inte alls". Och jag svarar "Jo för det var så när jag var liten, det var så det kändes" eller "Det var någon som sa det när jag var yngre. Hon gjorde så här emot mig i skolan", eller något liknande. Och dom sakerna påverkar mig fortfarande så starkt att jag hindras från att ta in hur verkligheten är här och nu.  Visst är det dumt? Att älta alltså. Att hålla fast vid en verklighet som var för flera år sedan. Och den verkligheten var tolkningar som en ledsen liten flicka gjorde, vilket skapade alla möjliga hinder och föreställningar. Åh så skönt det vore att bara trycka på delete och så försvann allt det där som envisas med att göra sig påmint. Som envisas med att fördöma ens framtid.  "Men hörru du ska väl inte våga dig på det där? Kom ihåg den här tiden i ditt liv och hur det gick då, eller hur du mådde när detta hände". Eller "Må inte för bra nu! Kommer du ihåg personen som mobbade dig i skolan? Tänk på vad hen gör nu, kanske något du inte kan". Tänk att det mest skrämmande som kan finnas är saker som faktiskt inte existerar längre. Förutom i vårt eget huvud. Om jag stod inför en boggart så skulle den helt klart förvandlas till alla mina minnen och allt mitt ältande kring det, alla år jag samlat på mig smärtan som är svår att glömma. Den skulle i turordning spela upp dom scenarion jag har inpräntat i minnet. Den skulle visa mig allting jag hela tiden pekar ut som anledningen till att "det inte kommer att gå". Så hur gör man för att bli av med en boggart? Jo, man tvingar den att anta en lustig form av något slag. Man förlöjligar den, tar ifrån den den enda makten som den har: rädslan. Jag har det senaste känt mig så j**la förbannad över den här boggarten som lever i mitt huvud hela tiden. Jag ska jobba fram ett motstånd och skrika "RIDDICULUS" tills den inte skrämmer mig längre.  Mycket text blev det så här på kvällen. Är det någon som känner igen sig? God natt! XoXo