Tänk på vad du frågar.

Svensk översättning finns nedanför fotot!   ↓ I had a nice graduation day and felt so happy for the very longest of times. But then it came, the question I was dreading so badly. "So, what's next for you then? Some kind of job, surely?" came from an acquaintence, probably only meaning well, but I took it quite badly.  I have been feeling rather unwell this last term, both mentally and physically, so just the thought of the future seemed unbearable to me. I was constantly on the verge of a burn-out; trying to lower my standards every day, but still feeling like such a failure for not being able to properly focus on the future or my next big plan in life. Everyone around me were getting employed, engaged, married, pregnant and whatnot whilst I was struggling to get out of bed in the morning.  Even my graduation day started off rather badly with me feeling sick and almost having a panic attack, because I felt I needed to live up to some unreasonable standard of perfection. My plans and thoughts about how to celebrate my graduation were synonymous with anxiety to me; always trying to live up to perfection, although life was quite shitty at the time. I remembered how some elements of my high school graduation were rather disappointing and sad, saw the parallels between these  events, and felt like a failure again. Therefore, I really did not need anybody to reinforce the branding of me as a failure for not having a plan for the future, or even a job. I ended up celebrating my graduation with family, and postponed any kind of celebration with friends until further notice.  Anyhow, I answered the question with something fleeting like "looking for jobs, figuring out what to do, take on a distance course, perhaps travel a bit, maybe study again later on...", when in reality I clearly knew all I needed was a break. Something without pressure to perform well. Something just for fun, to become myself again and to once again realise that perfection isn't the ultimate goal. But all I felt was the need to have a great new plan for my life. I was always the one who thought about the future, who had it all planned in detail for years in advance. But if the BA Social Work has taught me anything, it is that you can't help others without taking care of yourself. You can't always have a great new plan and be perfect in every single way. Sometimes we have to take care of ourselves and just let life happen. Sometimes we have to trust our intuition. Sometimes, we can't be bloody perfect; because life never is.  In conclusion, I guess the moral of this little story is that you never know what other people are going through. Sometimes, even the nicest of questions can cause a lot of harm to other people, even if that's the opposite of your intention. We just have to be a bit more careful about what (and how!) we ask other people questions. Especially when it comes to questions about other peoples' plans and lives, some questions can be a bit sensitive even when we only mean well. And also, I should probably be a bit more honest in the future; especially when it comes to my mental health, as the art of keeping up appearances can be very problematic to both ourselves and others. Mental health can be very painful to talk about whilst you're in the middle of it all though, so sometimes it might be better in the short term to just answer accordningly to other people's expectations of you (like I usually do). Finally, please be careful what you ask other people, if only for the sake of avoiding being too intrusive. Just try to be a bit kind, alright? Take care of yourselves! Jag hade en fin examensdag och kände mig lycklig väldigt länge. Men så kom den, frågan jag verkligen fruktade. "Så vad händer här näst? Något jobb, eller hur?" kom från en bekant som troligen bara menade väl, men jag tog det ganska illa. Jag har känt mig ganska dålig den sista terminen, både psykiskt och fysiskt, så bara tanken på framtiden kändes outhärdlig för mig. Jag led av att vara på gränsen till utbrändhet och försökte sänka mina egna krav varje dag, men kände mig fortfarande som ett sådant misslyckande för att jag inte kunde fokusera på framtiden och nästa stora plan i livet. Alla omkring mig blev anställda, förlovade, gifta, gravida och allt, medan jag kämpade för att endast komma ur sängen på morgonen. Till och med min examensdag började ganska dåligt, med illamående och en nästan-panikattack, för jag kände att jag behövde leva upp till någon orimlig standard av perfektion. Mina planer för att fira examen var också synonyma med ångest för mig, då jag alltid försökte leva upp till perfektion, även om livet var ganska dåligt. Jag kom ihåg hur vissa delar av min student var fyllda med ångest samt besvikelse, och kände mig med ens som ett misslyckande igen utifrån de paralleller jag drog mellan de två situationerna. Därför behövde jag verkligen inte att någon skulle förstärka min känsla av misslyckande för att jag inte hade en plan för mitt liv, eller ens ett jobb. Det slutade i alla fall med att jag firade med familjen och sköt upp allt firande med vänner tills vidare. Hur som helst svarade jag min bekant med något flyktigt om att "leta efter jobb, bestämma vad jag ska göra, läsa en distanskurs, kanske resa lite, kanske studera igen lite senare ...", när jag i verkligheten helt klart visste att allt jag behövde var en paus. Något utan krav på att göra bra ifrån sig. Något bara för skojs skull, för att bli mig själv igen och för att än en gång inse att perfektion är inte det ultimata målet. Men allt jag kände var behovet av att ha en bra ny plan för mitt liv. Jag brukade alltid vara den som tänkte på framtiden, som hade allt planerat i detalj i flera år i förväg. Men om socionomprogrammet har lärt mig någonting, är det att du inte kan hjälpa andra utan att ta hand om dig själv. Du kan inte alltid ha en bra ny plan och vara perfekt på alla sätt. Ibland måste vi ta hand om oss själva och bara låta livet hända. Ibland måste vi lyssna på vår magkänsla. Man kan inte alltid vara så jävla perfekt, för livet är aldrig perfekt. Sammanfattningsvis antar jag att kontentan av den här lilla berättelsen är att du aldrig vet vad andra människor går igenom. Ibland kan även de snällaste frågorna orsaka mycket ångest för andra människor, även om det är motsatsen till din avsikt med frågan. Vi måste bara vara lite mer försiktiga med vad (och hur!) vi frågar andra människor olika frågor. Särskilt när det gäller frågor om deras planer och liv, då kan vissa frågor vara lite känsliga även när vi bara menar väl. Och jag borde troligen vara lite mer ärlig i framtiden, särskilt när det gäller min mentala hälsa, eftersom konsten att hålla uppe fasader kan vara mycket problematisk för både oss själva och för andra. Det kan dock ibland vara mycket smärtsamt att prata om sådant medan du är mitt i allt, så ibland kanske det ändå är bättre på kort sikt att bara spela med utifrån människors förväntningar (som jag brukar göra). Slutligen, var ändå lite försiktig med vad du frågar andra människor, om så den enda anledningen för dig att göra detta är att undvika verka frågvis. Försök bara vara lite snäll, okej? Ta hand om er!