Den inställda våren

Sent, sent ska hon vakna...Hej hej. Det var ett tag sen. Hur mår ni? Är någon kvar?   Jag är kvar. Jag tänker då och då att jag borde börja blogga igen, men vad är poängen, det händer ju inget intressant i mitt liv, jag bara jobbar, handlar, pendlar, tar tupplurar, äter samma fem-tio rätter om och om igen och sover för lite om natten. Vem har jag blivit? En som bara springer i ett ekorrhjul istället för att försöka ta sig ur, eller åtminstone göra trick det, eller testa ett annat hjul istället. En som bara tänker på vad hon borde göra, istället för att faktiskt få tummen ur. Studier jag borde ta upp. Nya jobb jag borde söka. Folk jag borde träffa. Relationsband jag borde knyta, stärka, eller kanske göra mig av med.    Men, dags att avbryta min självömkan och existentiella kris för en uppdatering om vad jag haft för mig de senaste sju månaderna. Det kom ju en vår och ett virus, ett virus som satte käppar i en massa hjul världen över. Jag hade på något sätt tur i den bemärkelse att jag jobbar på ett sjukhus, för där måste det alltid finnas folk på plats, vi kan inte bara jobba hemifrån, inte heller är vi beroende av kunder för att gå runt. Patienter finns det alltid. Så jag har jobbat som vanligt, förutom i maj då merparten av personalen på avdelningen blev sjuk, jag själv inräknad. Så många var borta på samma gång att vi tvingades till intagsstopp, och när jag blev frisk igen hade vi bara en patient inlagd. Det var minst sagt en märklig arbetsvecka.    Innan allt det här hände hann jag gå på Moriskan en sista gång, i januari, med en dansk tjej jag inte pratat med sen dess (men gärna skulle). Jag hänge på Miriams kafé (som nu tyvärr tvingats stänga), var med i Arons podcast inför finalen i Melodifestivalen... och ja, det var det mest intressanta som hände som hände innan viruset slog till på riktigt här. När man tänker tillbaka är det smått surrealistiskt att vi fyllde Friends Arena med tiotusentals personer, och inte ens en vecka senare infördes besöksförbud på sjukhuset, offentliga samlingar begränsades, alla event ställdes in. Jag hade inplanerat att gå på stand-up, Jonathan Johansson, och såklart spexet och Cortègen, för att inte nämna Eurovision! Jag skulle dit och se det live igen! Men inget av det blev av. Har världen någonsin varit så rädd för ett virus förut?   Jag köpte ett våffeljärn. Åt påskmat med mig själv. Firade födelsedagen med Miriam och Helen, fick en stickling i present och tänkte att kanske, kanske ska jag försöka mig på att odla och ta hand om växter trots allt. Tänkt och gjort, efter de där veckorna jag först var hos mamma och pappa och sen alltså var sjuk i covid-19. Jag köpte drivhus, fröer, jord, balkonglåda, sprayflaska, och även insynsskydd och ljusslinga till balkongen. Nu funderar jag på att investera i en hel hylla att ha där ute, så jag kan stapla många mindre krukor. Det måste bli grönt här hemma!   Avdelningen flyttade till Onkologen för sommaren. Städpasset är plötsligt det lättaste passet då vi bara har ansvar för halva korridoren, men matpasset är dubbelt så tungt då vi serverar onkens patienter också. Men det rullar. Och jag bryr mig inte så mycket nu ändå, jag är mitt i min semester. Har varit både i Göteborg, Borås och runt om i Uppland, fått det att kännas som att jag varit ordentligt bortrest även om det bara var för ett par dagar. I lördags fick jag gå på konsert igen, se Crying Day Care Choir. Känslan av ett normalt liv igen kommer så sakteliga tillbaka. Jag lyssnar på fransk musik, mest Indochine. Jag drömmer om en egen trädgård med fruktträd, bärbuskar, grönsaksland och örter i stora krukor nära köket. Drömmer om inredning, om vänner och fester, om kärlek. Om en annan värld utan hungriga kapitalister som skiter i klimatet och bara tycker vissa ska ha tillgång till bra vård och därför ser till att pengarna till välfärden aldrig riktigt räcker till. Som alltid, med andra ord. och av nån anledning kan jag inte låta bli att känna mig ensam