Novemberprojektet 2019, del 12

På en sekund kan allt förändras. På en sekund sätts världen ur spel, hamnar uppochner, slås i bitar eller blir plötsligt förgylld. På en sekund skrapar någon fram den tredje av samma valör och vinner en miljon. På en sekund stannar någons hjärta. På en sekund dyker meddelandeikonen upp i fönstret och personen du just hoppats på har skrivit. På en sekund tappar du ringen och ser den rulla ner i brunnen.     En sen decemberdag, en dag då man mest bara ville vara hemma och ha jullov till tjugondag knut, satt Pernilla i sin bil på väg hem från jobbet. Vid en korsning hade hon bara ett fordon framför sig – en man på en knallgul moped – men kön ringlade lång där bakom. Radion spelade den senaste månadens hit för femtioelfte gången, hon trummade uttråkat med på ratten. Solen hade redan gått ner, men det var i alla fall uppehåll.    Man hör om bilolyckor. Om krockar, om folk som kör av vägen, om rattfylla, och man tänker att sånt aldrig händer en själv. Att sånt inte händer en vanlig eftermiddag i rusningstrafik när allting går i snigelfart, och vädret under omständigheterna bra, vägen isfri. Men dårar och idioter finns överallt.    På en sekund såg Pernilla mannen på den gula mopeden bli påkörd av en svart Lexus. Den kom från höger – deras sida hade fått rött, men det verkade föraren ignorerat då den kom i full fart. Mannen flög åt ett håll, mopeden åt ett annat. Den sekunden kändes som en evighet, men träffade rakt i magen.    Pernilla visste bättre än att bara sitta kvar och stirra, chocken till trots. Genast sprang hon fram till mannen för att se hur illa skadan var – han hade hamnat i en omänsklig position och blod rann i en svag rännil från pannan, men han var fortfarande vid medvetande. Om än på gränsen.    ”Johanna…”      ”Du! Ring ambulans. Var det nån som såg reg-numret på bilen?” ”Hej älskling, det är jag… jag kommer bli sen hem idag. Jag vet inte hur länge. Det var en man som blev påkörd precis framför mig… det var inte klokt, det kom en bil i full fart, bara sådär. Ja och sen smet han! Inte ett minsta uns ansvar. Nej, eller hur. Men i vilket fall, jag tänkte att jag stannar med honom på sjukhuset här tills hans anhöriga kommer i alla fall. Kanske längre, vi får se. Men ni klarar er va? Okej, älskar dig. Puss.” ”Hej, är det du som är Pernilla Schultz? Hej, Mona Johansen, läkare. Läget med Jonas är stabilt, nu väntar vi bara på att han ska vakna. Han verkar kunna repa sig väl. Är ni anhörig?”    ”Än så länge, antar jag… nej, egentligen inte, jag var den som satt i bilen bakom honom när olyckan skedde, jag tog hand om honom medan vi väntade på ambulansen. Jag är själv sjuksköterska på vårdcentral så jag vet ju hur man bör agera. Men jag känner honom inte alls. Han nämnde en Johanna dock, precis innan han förlorade medvetandet. Kanske är det hans fru?”    ”Johanna? Det måste vara någon annan, hans fru heter Elizabeth enligt de uppgifter vi fått fram. Kanske en dotter?”    ”Kanske. I alla fall någon betydelsefull.”    ”Ja det måste det ju vara.” Det tog någon timme innan Elizabeth dök upp. Pälskappa, men med panik i de rödgråtna ögonen, håret något rufsigt. Man kunde se att hon var en fin dam i vanliga fall; att få saker kunde få ytan att krackelera. Få saker – men det här var en av dem.    Lugnad av läkarens ord kunde hon sätta sig. Pernilla presenterade sig försiktigt och möttes av stor tacksamhet i de blanka ögonen. En hårt kramad hand.    ”Jag tänkte… jag undrar en sak. Det här kanske blir helt fel nu, och det är absolut inte min mening att uppröra er ännu mer, men han sa ett enda ord precis efter olyckan, ett namn. Och det var inte ert. Såvida ni inte heter Johanna i mellannamn dock. Känner ni någon Johanna?”    Elizabeth såg först ut som att hon inte uppfattat frågan. ”Johanna…?”    ”Ja, vi tänkte att det kanske var en dotter eller så?”    ”Nej, vi har bara en son… men, va? Johanna?” Elizabeth såg nu istället förbryllad ut. Verkade tänka så det knakade.    ”Det kanske är som vi befarade… att han hade en… äl-”    ”Nej, vänta. Han har inte varit otrogen om det är det ni tror. Inte vad jag vet om i alla fall. Men nu vet jag vem Johanna är.”    En paus.    ”Han är en prylnörd. Han har en vana att namnge sina dyra prylar. Både riktiga namn och smeknamn. Vi har en båt, den heter Jolene, eller Amerikaskutan. Hans kamera heter Astrid, eller Lusen. Johanna – det var mopeden. Även kallad Bananen för sin gula färg.”    ”Mopeden…”    ”Du vet inte hur det gick för den, Pernilla?”    ”Ja alltså… jag kan ju säga som så, att Jonas har klarat sig bättre än Johanna i det här fallet.”    ”Åh… åh stackarn, det kommer han inte bli glad att höra. Han älskade den där skrothögen.” På en sekund kan allt förändras. På en sekund kan världen sättas ur spel och hamna uppochner. På en sekund går en okänd Johanna från att vara fru till dotter till älskarinna – och på en sekund till visar det sig att hon inte alls är en person, utan en moped. På en sekund kan en moped bli träffad i sidan och fara all världens väg. På en sekund kan den självantända. Och på vad som känns som enstaka sekunder, slickar lågorna allt det som en gång var. bananmoped