Novemberprojektet 2019, del 15

Det hade varit en hård natt. Nog hade jag sovit tungt, men drömmen fram emot morgonen hade handlat om att vara fångad på en gård – visserligen en fin och lyxig gård med gott om natur – men ingen gård är fin nog att känna sig trygg på om den omringas av stängsel och vakter med gevär ständigt närvarande. Drömmen badade i grönt från växter, starkt solljus, och mörkt brunt trä, men också tung rädsla, och stress. Hela drömmen gick ut på ett flyktförsök. Något om att om de inte kan fånga oss alla på en gång. Jag kan inte minnas om vi faktiskt kom utanför gränserna innan jag vaknade.    Jag hade inte längtat efter att vakna de senaste veckorna. Ständigt hade jag mötts av mörker, och när solen väl går upp får man inte se den, bara de blytunga molnen. Regnet. Men den syn som slog emot mig den här morgonen… blå himmel! Frost! Termometern visade minusgrader, något jag nog inte sett sen förra vintern. Och nu var det äntligen vinter, på riktigt.    Jul däremot, hade folk, butiker, städerna, låtsats om att det varit länge. Belysning i träd, på hus, i skyltfönster. Julstjärnor och amaryllis. Ljusstakar i vartenda fönster. Pynt och dekorationer till försäljning sen precis efter halloween. Det var dags nu. Första advent var bara dagar bort. Det gick någon vecka. Folk samlades hemma hos varandra, tog fram bunkarna och mjölet ur skåpen, köpte hem choklad, marsipan, nötter, russin, grädde och extra smör. Ugnarna startades, plåtarna förbereddes. Snart spreds dofterna till varje rum; kanel, nejlikor, ingefära, saffran, citrus, glöggkopparna klirrade, det vaktades vid kolakoket, det formades lussekatter, stansades pepparkakor, och överallt vilade den åh så härliga doften av att julen verkligen var på väg. En vecka till. Vart jag än gick tycktes jag höra samma låtar om och om igen. White Christmas, Bjällerklang, Last Christmas, All I want for Christmas, Stilla natt, O Helga Natt… allt på repeat. Det händer då och då att artister släpper nya jullåtar, men det är som att de aldrig slår igenom och fastnar? Varför är det så? Är det för att jul är vårt sätt att kommunicera med den tid som varit, våra släktingar som dött, och det är därför det känns så udda att ta in någonting nytt i mixen? Trots att det händer hela tiden.    Jag gick bland hyllorna med allt man övertalas att man behöver, som egentligen är onödigt men ändå lite gulligt. Ständigt var musiken i bakgrunden, ackompanjerat av prassel med papper, klirr av galgar, sorlet och ekot av folkmassorna som sakta rörde sig genom galleriorna. Stackars butikspersonal, de har det inte lätt. Undrar hur julen – och julhandeln – skulle se ut i ett postkapitalistiskt samhälle? Några dagar senare. Var och varannan restaurang lockade med julbord, underhållning, och hade man tur bjöd ens arbetsplats en på ett alldeles gratis. Och vem var jag att tacka nej? Långa, dignande bord med allt man ville (och inte vile) ha – gravad lax, vörtbröd och julost, ägghalvor, sill, rödbetssallad, pastejer, korvar, skinka, Jansson, köttbullar, rödkål, brunkål, ris a la malta, clementiner och skumtomtar, julöl och julmust. Jag funderade på vad jag skulle ha på mitt eget idealiska julbord, ett bord med tradition och innovation i harmoni, ett bord där jag skulle vilja äta precis allt. Där skulle finnas, förutom det klassiska: rostade äpplen, en sallad av rödkål, rivna morötter, apelsin och valnötter, tre sorters lax, och köttbullarna skulle vara veganska, korvarna likaså. En explosion av smaker; sött, salt, syrligt, timjan, rosmarin, citrus, rökighet, kanel, kardemumma, ingefära… allt i en symfoni. Tiden gick så fort där mot slutet. Plötsligt hade skolorna slutat, granen hämtats och man hade tid för det sista pysslet och pyntet; tid att rulla smällkarameller, fläta hjärtkorgar, trycka nejlikor i apelsiner, sätta upp girlander, slå in paket. Fingrarna arbetade flitigt, allting måste bli klart i tid. Det städades från tak till golv, man tog fram bonader och juldukar, plockade upp småtomtarna och lät dem flytta in lite varstans i hemmet. Jag har personligen en förkärlek för att hälla upp nötter i nötskålen; det är något speciellt med att köra ner sin hand bland frön, torkade bönor, eller i detta fall nötter. Just som i Amelie från Montmartre ni vet? Timmarna tickade. Plötsligt var dagen där. Granen strålade i sin prakt, man hörde O Helga Natt för tusende gången men tyckte rent av om det, det sprakade från öppna spisen, doftade av julskinkans griljering i ugnen, och det första smakprovet gröt smakade som himlens fluffigaste moln. Jag klämde i smyg på paketen, undrade om jag skulle få den där klockan jag pratat om. Den harmoni jag kände där och då, var en som var så bekant, och ändå lyckades jag glömma inför varje år hur den faktiskt känns. Men åh, så välkommen den var. sinne***Vi är i mål!!!! Kan ni tänka er... Tack för att ni läst, det betyder så mycket <3 nu får vi se hur mycket det blir bloggat under december här, men jag lovar att försöka.