Novemberprojektet 2019, del 5

Jag borde inte vara vaken nu. Borde somnat för längesen. Jag vet inte vad klockan är, det finns inga analoga klockor i det här rummet. Inga digitala heller för den delen, förutom mobilen, men jag motstår frestelsen att se efter. Jag vill inte veta vad klockan är. Jag vet redan att det är för sent.    Det är en stjärnklar natt, och fullmåne till och med. Väggarna här är tjocka och vid fönstret i väggen är blecket brett. Perfekt för att krypa upp och sätta sig på. Här finns ett annat fönster, i snedtaket. Det är genom det som månens ljus träffar. Sitter jag vänd mot det har jag perfekt utsikt. Vad är oddsen för sånt egentligen?    Det hela har något magiskt över sig. Som att det här är en natt då häxor har fest med djävulen, eller älvor dansar över ängarna, tomtar samlas och avgör gårdens öde, djuren i skogen beter sig som de Vet Något. Jag kan inte avgöra om energin är god eller ond, den känns bara bedrägligt lugn. Snön som glittrar där ute får allt att verka så stilla, men någonting ruvar. Någonting är på gång. Kanske är det därför jag inte sover. Kanske är det naturens vilja att jag ska vara vaken. Sova kan jag i vilket fall inte. Jag är inte ens trött.    Jag hoppar ner för en stund, går bort till bokhyllan. Letar bland gamla böcker, mappar, högar av papper. Jag vet att jag har dem här någonstans, mamma har inte rensat ut något sen jag var här senast. Där! Näst nedersta hyllan, i mitten.    Jag går vidare till skrivbordet. Mormors penna vet jag ligger i fösta lådan, i ett skrin. Mormors penna är egentligen min, den var en present från henne när jag tog studenten, men det är alltid henne jag tänker på när jag använder den. Hon hade inte bara sett en snygg penna i en bokhandel någonstans, det här var en gammal penna hon länge använt själv. Köpt på en resa nån gång för längesen. Hon ville att jag själv skulle använda den lika mycket som hon, men pennan kändes för helig för mig för att göra något sånt. Jag kunde inte axla det ansvaret. Hos mig får pennan bli en souvenir, en klenod, som pennornas motsvarighet till finporslin.    En bok får agera underlag. Jag kryper tillbaka upp i fönstret. Jag vill inte tända några lampor, månens och nattens ljus får räcka. Papprena har fortfarande kvar en svag doft av tantparfym, nästan dammiga dofter av blommor jag inte kan urskilja. Jag stöder boken och papprena mot mina lår, tar av locket på pennan, och skriver. Ett brev till mormor. Ett brev om älvorna, häxorna, frosten, glittret. Om tomtar och troll, om rådjur och harar, om björnar och älgar. Om att jag förstår var Viktor Rydberg fick sin inspiration ifrån. Ett brev om allt som är vackert och mystiskt. Och en avslutning, om att vi ses när det är min tur. penna