Novemberprojektet 2019, del 6

Det hade inte varit hur lätt som helst att övertala mig. Karin, min närmaste kollega, var ingen jag brukade umgås med på fritiden, och att säga ja till att gå på en kvällsaktivitet med henne kändes mest bara fel. Som att blanda två världar. Karin var bara jobb, liksom?    Jag sa ändå ja i slutändan, dels för att Karin var så engagerad och övertygande i sitt sätt att prata (och fick mig att undra varför hon jobbade som revisor när hon så tydligt skulle passa bättre som typ säljare), dels för att aktiviteten inte var en peppig girls night out eller något käckt pass med yoga, välbefinnande och mindfullness i centrum. Ingen aktivitet där jag skulle känna mig obekväm eller tvingas vara kompis och kamrat med någon som för mig bara var en kollega. Nej, aktiviteten var en konstkurs. ”Vi börjar på ny termin ikväll och folk som vill prova på går gratis”, hade Karin berättat. Inget krav om betalning förrän nästa pass alltså. Om man valde att fortsätta. Jag tänkte att en konstkurs, det var ju till och med något jag själv funderat på att göra för längesen men övergett då jag inte tyckt jag haft tid, pengar eller tyckt jag var tillräckligt bra för att ens försöka. Nu hade det gått några år, jag hade hunnit komma en bit i karriären och kunnat gå ner i arbetstid, och även om självförtroendet inte riktigt fanns där än, fanns där inga ursäkter för att inte gå. Lokalen låg i en gammal kexfabrik. Den hade bevarats; fönstren hade kvar sin vita spröjs och ojämna yta, de släppte in solnedgångsljuset på ett otroligt pittoreskt sett. Gamla, tjocka vattenelement vilade under blecken. Det var svalt, men eftermiddagssolens värme hängde fortfarande kvar. Golvet bestod av tjocka plankor och knarrade härligt när man beträdde det. Överallt vilade en doft av damm, trä, och kanske tjära? Det var svårt att urskilja.    Vi höll till i ett hörn av den största salen. Där fanns både stafflier och kuddar på provisoriska bänkar, allting lite abstrakt och oregelbundet, men ändå fint och organiserat. Dukar på sin plats, färgflaskor på en annan, och självklart ett litet bord med kaffe och te. Det var emellertid svårt att känna sig hemma till en början; de besökare som uppenbarligen varit där förut hittade genast varandra och började prata om hur sommaren varit och hur kul det var att börja på ny kula, medan vi nya inte riktigt visste hur vi skulle förhålla oss. De flesta av oss var lika blyga och fördrev minuterna innan lektionen drog igång med att gå runt med kaffemuggen i handen, inspekterande miljön och materialet. Trevande.    Det tog som tur var inte lång tid innan läraren dök upp. Hon såg ut som femtioelva kulturtantsstereotyper på en gång; håret grått men krulligt och med beundransvärt mycket volym, glasögon med tjocka bågar, lösa kläder av linne i jordnära färger. Klarrött läppstift. Med ett strålande leende och yvigt kroppsspråk välkomnade hon alla och berättade om vad kursen skulle innehålla, om de olika tekniker och motiv vi skulle ta oss an, och att de som ville skulle få ställa ut sina verk några veckor innan jul. Dagens lektion skulle innehålla lite av varje, för oss nyas skull. Allra först en övning med blyerts och kol för att lära känna varandra; vi delades in i par och skulle sedan teckna av den andra på tio minuter, alltmedan vi frågade generella frågor för att se vad den andra var för sorts person.    Utmanande, absolut. Allt jag hade gjort med blyerts innan var klotter i marginalen på anteckningsblock. Jag hamnade med en yngre kvinna, betydligt mer avslappnad än jag.    ”Jag har varit här innan, men det var så kul att jag bara måste komma tillbaks. Du är ny va?”    ”Ja.”    ”Vad sysslar du med när du inte målar då?”    ”Jag jobbar på en revisionsbyrå… vi hjälper andra företag, mest småföretagare som inte har egna revisorer, med… ja revision helt enkelt.”    ”Kul! Eller är det det? Det är mycket siffror va?”    ”Ja, det blir en hel del sånt, det kan man säga. Jag skulle väl inte kalla det kul kanske, men jag har lätt för siffror och tycker det är kul med struktur så arbetet brukar gå ganska fort.”    ”Vilken tur att det finns människor som du. Jag är helt värdelös på siffror to be honest. Höll på att få underkänt i matten.”    ”Jaså, så illa?”    ”Japp. Jag vill inte bara arbeta med huvudet, jag måste få använda mina händer, du vet?”    ”Jo, jag förstår det. Konst är något jag själv alltid gillat just för att man får undersöka helt andra element i sin omgivning, fast samtidigt vara strukturerad om man vill, och dessutom använda sina händer. Jag tyckte om att rita och måla som barn, det minns jag. I vuxen ålder har det däremot inte blivit mycket.”    Hon jobbade snabbt och koncentrerat, gav nästan varje svar och fråga med blicken ner på pappret. Ändå hade hon en extremt extrovert utstrålning, rena motsatsen till mig som fortfarande kände mig nervös ritade långsamt för att jag ofta var tvungen att kolla upp. Hennes hår var mörkt och slarvigt uppsatt, hon bar lila scarf, grönt linne och blåa hängselbyxor. Ögonbrynen tjocka och näsan stor och rak. Diana, hette hon.    ”Fan, får vi verkligen bara använda blyerts till den här övningen? Jag vill ge dig lite färg”, sa hon missnöjt. ”Hallå Gunilla, har vi några färgpennor här som man kan använda?”    ”Vi har, men jag ser helst att ni bara använder blyerts till den här övningen. Och ni har bara två minuter kvar ändå”, sa läraren.    Förbannat, tänkte jag, som inte alls kommit så långt som jag velat. Teckningen blev i slutändan inte alls som jag hoppats, men Diana överöste den ändå med beröm. ”Supersnygg ju!”    ”Inte alls lika bra som din, din var ju helt otrolig, på bara tio minuter lyckades ju göra mig ännu snyggare än vad jag är i verkligheten.”    ”Vad är det för snack, vi är inte här för att jämföra oss med varandra, bara oss själva. Du har dessutom inte varit här innan, det där är jättebra för att vara det första du gör. Och du är sådär snygg! Jag lovar. Det kan bara vara svårt att se själv ibland.”    ”Sånt smicker, hörru du.”    ”Vadå! Jag menar det.”    Jag visste inte hur jag skulle hantera alla dessa vänliga ord. Hon verkade vara en så otroligt… ren själ. Gränslöst med vänlighet, positivitet och altruism verkade bo i henne.    Kvällen fortsatte med att öva på perspektiv och skala genom att måla av lokalen, sedan en färgövning med akvarell kontra akryl. Det gick nog okej, jag tänkte inte så mycket på det. Jag visste dock vid lektionens slut att jag skulle betala för en full termin. Människor som Diana var en sort jag behövde i mitt liv. Även om konsten kanske skulle gå åt skogen, skulle det vara värt att komma hit. För hennes skull. lila