Novemberprojektet 2019, del 7
Eva och Jörgen hade inte ett liv man kunde klaga på. 25 år tillsammans, stor villa med spännande trädgård som varit ett himmelrike för barnen när de var små. De barnen hade nu flyttat hemifrån, men det gick ingen nöd på paret; de hade fortfarande ork och energi att ta hand om både hus och trädgård – Eva odlade örter, rotfrukter och bär och var inte skygg för att rensa vattenlås, Jörgen klippte gräset, ansade rabatterna och målade vad som behövdes. De hade vänner att bjuda på diverse fester då och då och hade pengar att resa för. Det fanns verkligen inget att klaga på. Tiden hade dock gjort sina avtryck. Gamla grannar flyttade och nya kom till. Kvarteret var i ett mellanläge just nu; för tio år sen bodde där bara barnfamiljer, nu hade de flesta av de barnen vuxit upp och flyttat och kvar var hushåll likt Eva och Jörgens: par i medelåldern ensamma i stora villor. I vissa fall hade dock föräldrarna flyttat också, och nya familjer med småbarn hade flyttat in. De var dock inte helt lätta att umgås med, generationsskillnaderna blev för tydliga. De nya familjerna hade andra idéer, andra rutiner, inte samma typ av respekt som funnits innan. Eva och Jörgen föredrog hellre att vara för sig själva i det fallet. Barnens utflytt hade inneburit ett tommare hus, på gott och ont. Eva och Jörgen hade fått mer tid för varandra och ingen som störde, men därigenom också känt av… att kanske hade det blivit för mycket av det goda? Kemin i sänghalmen var inte lika stark som förut. Fantasin för dålig. De tyckte absolut om att leva med varandra, men inte på den nivån att de kunde vara intima längre. Jörgen kunde acceptera det. Eva också, intalade hon sig. Men då hade hon aldrig mött Frestelsen. Han var en av de nyinflyttade. Hon såg honom för första gången en het sommardag mitt i semestern, just när vinbären skulle plockas. Eva satt med sin hink vid en av buskarna när han kom ut ur huset bredvid, med en tvättkorg på höften. Iklädd endast shorts, inte ens skor hade han. Hans hud glänste i solen, håret hängde lite i ögonen. När han började hänga upp tvätten stod han med ryggen vänd emot henne, och hon kunde inte släppa blicken ifrån de spelande musklerna i hans rygg. Hur länge hade han bott här om det här var första gången hon såg honom, men han också hade bott tillräckligt länge för att tvätta sin första tvätt? Han och hans familj måste ha flyttat in när hon och Jörgen var på årets semesterresa, detta år på franska Rivieran. Efter ett tag hamnade han på andra sidan tvättställningen och fick syn på henne. ”Hallå där!” Eva lyfte huvudet, låtsades som att hon just fått syn på honom. ”Ha- hallå…! Det här var inte ett ansikte jag kände igen.” ”Nej, inte konstigt ju, jag har bara bott här i två veckor och inte hälsat innan. Fast tro inte att jag inte försökt. Hej, Christian heter jag.” ”Eva.” Hon tog hans hand. ”Välkommen till Almlyckan! Nej det är inte konstigt att vi inte setts innan, jag och min man har varit bortresta tills alldeles nyss. Vill du ha lite bär? Det kommer bli mer än vad som går åt på ett år det här.” ”Men gärna, hörru du! Gud vad gott.” ”Hur trivs du här än så länge då?” ”Fantastiskt! Den här trädgården är helt otrolig, jag kan knappt bärga mig för att göra den fin och designa så som jag vill ha den. Grannarna verkar trevliga också. Men det verkar typ bara vara familjer överallt?” ”Menar du att du inte har familj själv?” ”Nä, jag köpte huset själv. Ekonomin tillät det och jag känner mig för instängd i lägenheter, så det här blev perfekt.” ”Jaså… men blir det inte ensamt och tomt i ett så stort hus? Jag känner själv av det här, sen barnen flyttade ut, och då bor jag ändå med min man.” ”Du tycker nog det känns tomt för att du är van vid något annat. Jag är van vid mycket yta och lite folk, jag är uppväxt med det.” ”På så vis. Men du, vill du komma in på en fika? Jag har hembakta blåbärsmuffins om du vill ha.” ”Nå det där kan jag ju bara inte säga nej till. Då får jag träffa din man också gissar jag?” ”Inte just idag faktiskt, han är med sina lumparkompisar och vandrar den här helgen. Men det går ju fler tåg.” ”Så sant som det är sagt! Men då kommer jag snart, jag ska bara in och hämta en tröja.” ”Det behövs inte, inte för min skull.” Han såg upp på henne. ”Plus att det är varmt inomhus också”, skyndade hon sig att lägga till. Han skrattade till. ”Säger du det så, absolut. Men du ser till att hålla händerna i styr, unga dam, jag ser nog vad du vill.” Hon visste att han skämtade, men blev ändå högröd i ansiktet. Tur att hon redan var något solbränd. ”Pfft, så länge du håller händerna borta från den här klyftan ska allt nog gå bra. Jag har nog sett vart dina blickar dras.” Det var en chansning egentligen, men den verkade funka. Christians skratt var plötsligt nervöst istället. Eller inbillade hon sig? Vad höll hon på med? Den här mannen var säkert 20 år yngre än henne, om inte mer. Han hade en kropp skapt av gudar, hennes hade spår av tre förlossningar och kilon hon inte brytt sig om att göra sig av med. Inte en chans att han ville ha henne när han kunde få vem som helst. Och även om han skulle vilja, borde hon för allt i världen inte. Hon var ju sin Jörgen trogen. Inga ungkarlstorsos kunde komma i vägen för det. Inga komplimanger för bakverk och trädgård heller. Inga bubblande skratt, inga hårslingor i ögonen, inga fåniga raggningsrepliker, inga händer på lår och djupa blickar, ingenting, ingenting, ingenting alls… tvättlina