Novemberprojektet 2019, del 8

Jag mötte dig och såg ett lyxhotell. Jag såg marmorgolv, glasväggar, vattenfall och klängväxter, jag såg guld, vitt och svart, jag såg ljuskronor så långa att de täckte flera våningsplan. Jag såg portföljer som slängde och hörde klackar raskt korsa golvet, jag såg personal vars leenden aldrig suddades ut. Jag såg någonting exklusivt, något förunnat få. Du öppnade dörrarna, och jag kände mig hedrad – men som att jag gick på förbjuden mark. Jag kände mig själv som sliten plastmatta, surrande lysrör och avlägsna dropp från trasiga rör. Som målad betong i senapsgult. Som vissna plantor i fönster. Som trötta steg av vårdbiträden. Du sa att det inte var så, att det inte gjorde någonting. Och jag trodde dig.    Jag kysste dig och det smakade som jordgubbar i champagne. Sött, bubbligt och pirrande, men också strävt och syrligt. Relationen med dig var som att åka på kulinarisk upptäcktsfärd till ställen jag aldrig vågat drömma om, så mycket för mig innan dolt som jag nu fick se. Rysk kaviar och ostron, hummer och kött från djur jag inte visste att man kunde äta. Tryffel och äkta wasabi. En del av det var gott, annat var bara konstigt, men oavsett vad det var såg jag dig och dina vänner hålla med om allt, ingen ifrågasatte – och jag kände mig udda för jag inte förstod. Som en enkel makaron bland handgjord pasta, som en köttbulle bland Kobe-biffar.    Det gick månader och jag kände ängslan, ångest, över att inte passa in, inte räcka till, i din verklighet. Inte kunna ge tillbaka allt du gett mig. Igen sa du att det inte gjorde något, men med tiden blev frasen sliten och alltmer svårare att tro på. Både från min och din sida. Jag såg hur du längtade efter jämlikhet, men inte på ett universellt plan, bara ditt eget. Du ville finna någon lika polerad, sofistikerad, någon med allt det kapital jag saknade. Du trodde först kapital endast gällde pengar, och därför hade du kunnat överse att jag inte hade det, men kapital är mer än så. Man kan lära mig vilka kläder som ska has i vilka rum, eller vilka bestick som används till vilken måltid, men man kan inte radera var jag kommer ifrån. Min bakgrund, min kultur. Den är för annorlunda från din.    Det gick månader och du bedrog mig. Du bedrog mig men misslyckades att hålla det hemligt, och jag såg igenom allt du var, hela din värld. Jag såg hur klängväxterna bara var av plast. Hur personalens leenden var klistrade ovanpå plågade själar. Jag såg vad din värld var byggd på; falska löften och stulna öden. Jag hade känt mig som en vissen växt i ditt sällskap, men det var du och hela din värld som ruttnade inifrån.    Jag mötte dig en sista gång, och lät hotelldörrarna stängas bakom mig.    marmor