Novemberprojektet 2019, del 9

Flaskorna klirrade mot varandra i påsen. Helena önskade hon kunde springa istället, hon ville bara hem så fort som möjligt, inte se någon, prata med någon, helst inte ens synas av någon. Hon kände hur det brann i bröstet. Tårarna brände bakom ögonen. Inte än, snälla, inte än…    I trappen mötte hon Britta, grannen som säkert menade väl alla gånger men som alltför ofta la näsan i blöt när hon inte borde, så även denna gång. Ett hej och ett nyfiket leende, varför så brått, har hon gäster på gång? Helena orkade inte stanna för att vara artig. Det skulle ändå inte gå om hon försökte, hon skulle bara brista.    Dörren gick igen med en smäll och hon sjönk ihop mot den. Fick syn på den lilla värmeljushållaren i form av en porslinselefant hon fått i present av honom. Så fånigt den log. Med adrenalinet fortfarande pulserande i sig slet hon den från bordet och drämde den i golvet med allt hon hade. Tusen bitar spreds över hela hallgolvet. Det jävla svinet! Det satans avskummet, varför var han tvungen… och med hennes chef av alla…    ”DITT JÄVLA SVIN!!!” skrek hon, nu så vem som helst kunde höra. ”Ditt jävla, satans, förbannade svin…” Tårarna rann brinnande ner för hennes kinder, det började bli svårt att andas; snart orkade hon inte mer. Det var flaskans tur nu.    Ensam vid köksbordet. Huvudet dunkade. Vin var inte rätt dryck efter ett vredesutbrott, men hon orkade inte vara rationell nu. Hon behövde bara bedöva sig själv.    Det förbannade slöddret… det hade tagit år för henne att ens våga börja dejta igen efter skilsmässan, våga tro på att någon skulle tycka om henne nu när hon var över 40 och inte alls lika fräsch som hon brukade vara. Inte kunde hon lura någon heller, hon var inte som de där superkvinnorna i tidningsreportagen som på något mirakulöst vis klarade av att både göra karriär, hålla hemmet snyggt, vara familjens vandrande kalender, träna och hålla sig snygga – och på något sätt inte gå in i väggen. Helena hade lyckats göra karriär och hålla ihop familjen, åtminstone tills hon och barnens pappa började bråka, men att hålla sig snygg ovanpå det? Knappast. Hon såg inte ung ut, hon var inte särskilt smal, hon hade visserligen ekonomin för att handla lite dyrare kläder – men det var svårt att få dem att sitta snyggt. För att inte tala om att hon jämt var trött och kände sig hängig. Hur orkade folk? Hur fick de ihop allt?    På något märkligt sätt hade hon trots allt hittat en ny man till sist. Hänförande vacker och världsvan, vad han såg i henne begrep hon inte, men hon kände sig tacksam. Han hade fått livet att vara rätt kul för en gångs skull. Han hade tagit med henne på resor, nöjesparker, klubbar – han hade fått henne att känna sig ung, levande. Hon hade nästan glömt känslan av att vara nykär, men han hade väckt den igen. Sällan hade hon känt sig så berusad utan alkoholens hjälp.    Drygt ett år hade det hållit på. Alla högtider tillsammans. Det hade verkligen börjat kännas seriöst, som att det var dags att fundera på om de skulle flytta ihop. Vad som dock helt gått henne förbi var hans kontakt med hennes chef. Det måste ha börjat på företagets julfest, men hon kunde aldrig tro att de hade haft kontakt bakom ryggen på henne efter det, de hade inte pratat nämnvärt mycket med varann på själva festen? När hade intresset börjat egentligen?    Usch, hon mådde illa av bara tanken. Men hon fattade varför. Chefen var mycket snyggare och mer karismatisk än var hon själv var. Lockande, om man så ville. Hon var allt Helena inte var. Fy fan i helvete.    Det här var väl ändå något slags kvitto, eller hur? Det var kört nu. Män tröttnade på henne. Kanske kunde hon hitta nån att ha kul med ett tag, men ingen som skulle stanna. Det skulle aldrig, aldrig någonsin bli bättre.    Skönt att flaskan räckte till ett glas till. sorg