Valminnen, valtankar

Första valet jag minns var 2006. Visste levde jag innan det men jag var för liten för att förstå något. 2006 var Göran Persson inte längre statsminister och jag visste att det var mina föräldrar nöjda med, åtminstone mamma, för hon tyckte att allt som sossarna och Göran Persson gjorde på den tiden skulle bli så bra för just Göran Persson. Jag röstade M när klassen röstade för skojs skull, bara för att alla andra i klassen verkade rösta på dem och jag ville inte lägga en röst på Miljöpartiet bara för att den skulle komma att inte betyda nåt, typ. Men min hjärtefråga var miljön redan då. Redan som tolvåring, och säkert innan också, hade jag förstått att vi måste sätta miljöfrågan i främsta rummet för har vi ingen hållbar miljö, då har vi inget annat heller. När världen svämmar över eller brinner upp kan vi inte bråka om skattehöjningar eller -sänkningar hur mycket vi än vill. 2010 gick jag i ettan på gymnasiet och bild var första lektionen på måndagar. Vår lärare kom från Rumänien minns jag, och hon hade vanligtvis rätt mycket pondus, men måndagen efter valet bröt hon ihop. Inget hulkgråtande, men stilla tårar och en förklaring till oss varför; SD hade kommit in i riksdagen. Veckorna innan hade vi både i samhällskunskap A och demokratikursen haft grupparbete om riksdagspartierna, och vår grupp hade lärt oss om Socialdemokraterna just, och jag hade då insett att deras politik var ju inte alls dum. Vad hade alla i grundskoleklassen tyckt så illa om? Min viktigaste fråga var fortfarande miljön, och mina sympatier låg fortfarande hos MP, men här såddes fröet till att vänsterpolitik nog inte var så dumt ändå. 2014 fick jag rösta för första gången. Allra först i EU-valet i maj, och sen till riksdagen/regionfullmäktige/kommunfullmäktige september samma år. Hypen för Feministiskt Initiativ var stor, och jag hakade på. Röstade dem till riksdagen åtminstone, minns inte hur jag gjorde i de andra valen. Men när resultatet kom gick luften ur mig. F! på under 4%, och SD hade växt. Mycket. Det var i och för sig skönt att Reinfeldtstyret var över, för vid det här laget var jag fullfjädrad feminist och för mig var feminism inte förenligt med högerpolitik och kapitalism. Så att Socialdemokraterna fick ta över styret var alltid något, men till vilket pris? SD hade normaliserats och skulle fortsätta så. Medier la debatten på deras nivå, diskuterade deras huvudfrågor (minns ni när Mats Knutsson ställde utgångsfrågan "Hur mycket invandring tål Sverige?" i Agenda?), de blev behandlade som vilket parti som helst. Man kan tycka det är rimligt i en demokrati, att behandla alla lika, men man KAN inte behandla ett parti som SD som alla andra. För då går det såhär. Mellan valen 2014 och 2018 hände flera stora grejer. Vi hade vi flyktingvågen 2015, då man verkligen fick se Sverige från sina bästa och sämsta sidor; solidariteten som visades och hjälpen som kom till flyktingarna på landets stora tågstationer, Stefan Löfvén som under hösten sa "Mitt Sverige bygger inte murar", bara för att i december låta stängsel sättas upp på Hyllie station på perrongen för inkommande tåg från Danmark. De skulle bara vara tillfälliga, hette det. Men de är kvar än idag. Hur lång är en tillfällighet?    Trump blev invald i USA. Women's march och Me Too hände, och man fick lite hopp om att nu kanske det äntligen händer något? Nu vänder det, nu går vi i rätt riktning? Men nej. Det blev en backlash. Det var under de här åren som folk satte fyr på flyktingboenden till höger och vänster också, om jag minns rätt. Mörka tider.Jag minns inte om jag kände något speciellt efter valet 2018. Dåligt mådde jag, såklart, för SD hade gått framåt ytterligare 6 procentenheter. Tredje största parti. Det tog en jävla tid att få fram en regering pga det. Och nu har de senaste åren varit så instabila, S har lett med borgarnas budget, debatten ligger fortfarande på SD:s nivå... nej jag är bara så trött. Mest ledsen över gårdagens resultat blev jag faktiskt inte av SD:s 20%, nej, det blev jag av att V backade från 8 till 6,6, och att L ett tag såg ut att åka ur men inte gjorde det. Även om jag såklart blev ledsen, arg och uppgiven över SD:s siffror också. Men uppgiven är det sista man får bli. Det sista som lämnar en ska vara hoppet. Man kan trösta sig med förhoppningen att kanske är det här deras peaknivå, med hänvisning till deras systerpartier i närliggande länder, men man kan inte vara säker. Kanske avgår Jimmie snart också, och så faller partiet med honom, men man kan inte vara säker. Det är därför dags nu, mer än någonsin, att organisera sig, att faktiskt gå med i någon förening, sällskap eller parti som jobbar för det man tror på och vill kämpa för, vare sig det är ekonomisk jämlikhet, klimat, säkerhet för kvinnor, rättigheter för hbtq-personer, skydd för flyktingar. Vi måste få dessa frågor i debatten igen, få DEM att bli det normala igen. Inte minst klimatfrågan. Den har jag aldrig övergivit. Det känns som att den enda gång de pratat om den i den här valrörelsen har det varit om högerns snuttefilt kärnkraft, men det är inte hållbart vad de än vill få oss att tro. Klimatet måste vi agera för NU och kärnkraften kommer inte göra jobbet, sorry. Vi ses på jobbet, på gatorna och i föreningslokalerna hörrni. För såhär kan vi inte ha det.