En dag som vi minns den.

Går sönder utan att brista. Lagar med ett snabbt leende och låter blicken vandra över marken. Letar stenar som liknar något, ett hjärta ett moln eller bara just en sten. Flackar med blicken när någon frågar. Det är svårt att dölja något som är så tydligt. Svårt att skratta när det isar längst ryggraden och det är minusgrader överallt utom just där. Där. Där.Och jag är här. Men man fortsätter, man skrattar och äter middag och tänder ljus. Precis som man alltid gjort. För det är det man ska göra, det som förväntas. För man går sönder utan att brista.