Om att ångra sig.

Jag vet inte hur jag ska börja för det finns nog ingen riktig början. Och inget slut heller för den delen. Slutet som jag tjatat så många gånger om, att jag längtat efter att känslan ska sluta gnaga och att allt bara ska vara över. Jag ångrar ingenting idag. Jag är helt klar över att utan allt som varit så hade jag inte varit där jag är idag. Och jag hade aldrig fått veta hur jävla fel det varit och hur tunn isen var som bar mig. Jag visste att det gjorde ont, att jag ville bort och att jag grät av ilska och rädsla för om "det där" var så livet skulle vara. Jag kröp med bara knä mot grusig asfalt. Sår på knäna som aldrig läkte. Konstant infekterat. Fick aldrig tid att läka. Och jag är kanske inte glad för just det, för alla sömnlösa nätter, alla timmar i frustration och med ångest som åt upp mig men jag är glad för att det gav mig perspektiv. Jag insåg direkt jag fick se något annat att det var precis SÅ man inte skulle ha det, det var inte så livet skulle kännas. Ingen betongklump som drogs bakom en varje dag, att runt varje hörn lurade det faror. Jag vet inte vem jag bör tacka, kanske framför allt mig själv, för att jag inte gav upp. Kanske någon högre makt som lyssnat på mina snyftande bedjande ord om att rädda mig, för jag orkar snart inte mer, fast jag nog inte tror på någon Gud. Jag vill ha kvar mitt förflutna, jag vill kunna gråta vissa dagar för det gör så ont att folk kunna utnyttja och stjäla så mycket, som hade så stor betydelse av mig. För det får mig att se på idag med helt andra ögon. Jag älskar livet. Inte livet som i försenade bussar, räkningar och avståndet till människor jag tycker om. Men över lag. Livet har blivit så fint. Så värdefullt. Inte längre svart. Ibland grått, dassigt och snävt. Men aldrig svart. Jag ångrar ingenting.