Du glömde ritningen?

Som förälder är man i många fall barnets betjänt. Ja det har lite med åldern att göra vilken typ av betjänt man är, om man torkar rumpan fortfarande eller inte.När barnen var riktigt små så kunde jag få kalla kårar då allt jag hörde hela dagarna var maaammmaaaaaaaa vad jag än gjorde, om jag sov, satt på toa eller lagade mat.Det var alltid bara att släppa allt och ställa upp även om jag morrade ”kom hit om du vill något”, det var lönlöst man fick ändå alltid komma.Nu är barnen större och jag tycker att det är mysigt att Seth fortfarande kallar mig mamma och inte behöver mig lika mycket. Han kan det mesta själv och jag är stolt över min duktige pojke.De andra två är en annan sak, lille Alexander ropar fortfarande på antingen mamma eller pappa när han vaknar på morgonen vid 5:30- 6:00 för att fråga om han får titta på sin iPad, om det är morgon eller mitt i natten.Det uppskattar vi då han också kan vakna kl 3:50 och vilja leka och stöka runt på sitt rum. Alexander ropar oftast när han vill ha hjälp med att leta efter Sommarskuggan, visa upp sina alster och sina Pokémon vinster, dvs hela tiden.Mellan Lee behöver sin mamma till väldigt mycket och där måste jag släppa ALLT för att inte hela världen ska gå i tusen bitar för alla.Men Lee är det barnet som aldrig ropar på mamma, han kommunicerar med blickar, kroppsspråk, ljud och tystnad. Där måste man lyssna efter andra saker och ”känna” när någonting är avvikande.Där måste man tänka ut scenarier innan det sker för att kunna förutse var hinder kan finnas och var det kan bli eventuellt kaos. Idag fredag så är det slöjd, roligaste lektionen på veckan och ett lockbete för att lite lättsamt ta sig ur sängen. När jag har lämnat av honom på skolan kommer ett samtal ”Lees träsvärd har han tagit hem till pappa, han vill bara jobba med det och ingenting annat”.Ok, släppa allt och ringa pappa, kolla om han är hemma, om jag kan åka dit och hämta svärdet? Väcka storebror som är där och be storebror att leta efter svärdet och komma ut med det. Storebror hittar svärdet och kommer ut med det. Åka tillbaka till skolan med det upphittade träsvärdet som är mjukt som sammet av timmar av filande och sandpapprande.Lee har gjort alla vapen som man kan i träslöjden och hans träslöjdlärares tålamod är testat till bristningsgränsen då han i början sa ”inga vapen”.Jag är tacksam för det då Lee vill jobba i en smedja när han blir stor och göra vapen.Kreativt arbete med mycket teknik och handkraft.Jag mötte upp hans assistent och gav honom svärdet och körde hem igen och la mig.Huvudvärken ger inte med sig, migrän från 2 dagar tillbaka vill inte gå över och jag har sjukat mig idag för att äntligen bli av med den.Andra samtalet kommer ”han säger att det fanns en ritning”.