Orken, kraften och den helige anden

Jag har haft min blogg i 7 år och aldrig har jag varit så dålig på att uppdatera min blogg som jag är nu, och det är jag ledsen för. Det är inte så roligt att läsa och följa en blogg som uppdateras en gång i veckan. Jag förstår det och jag ska försöka bli bättre på det när kraften kommer tillbaka.För kraften och livslusten finns inte riktigt nu, den verkar ha tagit slut.Jag har ca 50 dagar kvar på min utbildning sen är jag färdig, det borde göra mig jätteglad men jag är bara trött. Trött för att jag har 5 veckor praktik kvar, ett praktiskt prov, en kurs i smärta som aldrig verkar ta slut och arbeten som inte hinns med enligt skolans planering. Den här våren har varit tuff då det har varit mycket med skolan och mycket med barnen och det märks för nu är orken slut och det trodde jag aldrig att den skulle göra.Jag har för gudsskull drivit OCH stängt ett gymnasium med all sorg som det innebar utan att tappa glöden och lägga mig ner.Jag har märkt den en längre tid, det har kommit smygande och jag har kämpat med huvudet ovanför vattenytan, trampat vatten och livräddat till höger och vänster utan att sätta mig själv i säkerhet på en kobbe. Jag har svårt att känna genuin glädje och det finns inte mycket som jag vill eller önskar innerligt. Jag är inte speciellt fascinerad över att fira min födelsedag därför så åker vi på semester så att jag slipper le och låtsas vara glad. Det här är ohållbart det vet jag.Förra veckan så brast jag i tårar och bestämde mig för att nu får jag fixa mig själv. Jag måste be om hjälp, jag måste be min mamma om hjälp så att jag får sova på nätterna, jag måste låta min älskade man ta lite mer ansvar hemma så jag hinner sova och vila ut. Jag har ingen återhämtningstid då veckorna går så fort och när jag har alla barnen så går allt på högspinn och ingen vet vad som kan dyka upp. Min plan är att inte fira påsk i år, strunta i att åka ner till Falsterbo med Mårten och Alex utan bara stanna hemma och bara vara. Försöka göra saker som gjorde mig glad innan, äta mat som jag tycker om, kanske träna om jag orkar. Börja säga " jag vill inte". Inte göra en massa saker som tar min energi så att jag blir helt utmattad.  Bli bättre på att försöka tycka att saker är roligt och försöka njuta i stunden och inte stressa över allt som förväntas av mig. Jag måste hitta någon som vill följa med ut och dansa för dans är livsviktigt för mig. Jag måste dansa oftare för att bli mer hel.Jag är så lycklig över att jag har mina barn som lyfter mig med sina tramsiga påhitt, roliga saker som de säger, deras pussar och kramar och deras glädje när de ser mig. Lee har fått för sig att jag vill lära mig att spela Minecraft (ingen susning om vart det kommer ifrån), men han tränar mig varje dag och hittills så kan jag rida på min häst, hoppa kaninhopp över hinder, skjuta pilbåge och nästa fredag när han kommer så ska han lära mig att skjuta på zombies. Han är så mild och snäll när han tränar mig och har babysäkrat hela Minecraft för att jag inte ska slå mig.  "Stå still mamma så att du inte ramlar ner i något hål". Han berättade för sin mormor att han tränar mig och att jag är duktig!!Jag tror att oförståelsen från skola och praktikplatser har gjort att jag har tappat min gnista. Det är svårt att gå på högskolan och studera med barn, det säger sig själv. Att balansera en studietid med förskola, föräldrarsamtal, bvc, läxor, kvartsamtal, fritidsaktiviteter, magsjuka, skollov och annat är ju ett jobb för superhjältar och inget för oss dödliga, ändå är det många föräldrar som väljer att studera vidare. Och det är inte lättare för de som studerar utan barn, de sliter också sitt hår på grund av dålig schemaläggning av tentor och arbeten. Vi är inte jättemånga i klassen som har barn utan syrebristen som verkar råda i klassen gäller nog många. Jag har alltid sagt att det inte är någon skillnad på att jobba 100%  när man har barn eller att studera 100% när man har barn, men jag har haft fel. När man jobbar så kan man planera sina arbetspass, man kan byta sina arbetspass och man kan ha en dialog med sina arbetskamrater och chefer. När man går på högskola så kan man inget av det där. Du kan möjligen planera din studietid till att studera mellan 8-16 varje dag som jag gjorde men någon förståelse från lärare eller praktikplatser kan man inte vänta sig överhuvudtaget. Någon sa " välkommen till arbetslivet" när jag stressade över min praktiksituation, det är verkligen inte samma sak. När man är på sin praktikplats så känns det som om man är livegen och man måste vara på tårna och visa allt man kan. Man får aldrig tveka eller säga att man inte kan eller vill, man måste alltid vara glad och vilja vara till lags, man måste lära känna nya människor och bete sig som om de är ens bästa vänner. Man måste bevisa att man är värdig och att man kommer att bli en bra sjuksköterska som är redo för allt. Man ska bedömas och man vet aldrig om ens handledare ska göra något viktigt eller om de enbart har rest sig upp för att gå på toa.Varje morgon när jag har Lee ska han medicineras och han föredrar att det är jag som gör det för att det känns tryggare och lugnare och mindre stressfullt för honom vilket resulterar i att han får en lugnare skoldag. Jag bad min sista praktikplats om möjligheten att byta några morgonpass till kvällspass när jag har honom för att frågan är fri och för att det skulle underlätta för mig. Den enda lösningen som de såg var att jag fick en extra vecka praktik så istället för 5 veckor skulle jag få 6 veckor med något färre pass. Det går inte för jag har nästa kurs veckan efter jag slutar på min praktik och kan inte göra pass där samtidigt som jag ska göra två arbeten och vara i skolan. Jag tror att det var det som fick bägaren att rinna över, jag orkar inte mer, allt blev nattsvart. Jag känner att jag inte har någon att prata med som förstår mig, alla vill bara trösta och säga " det löser du" hela tiden. " Allt är snart över" och " du är ju färdig närsomhelst" och det gör att jag känner mig ensam i min förtvivlan och jag blir tyst, inbunden och tom.Jag har för länge sen lärt mig att "de inte bryr sig" och det har varit mitt mantra varenda gång som mina klasskompisar och jag har stött på patrull under studietiden och opponerat oss. Det är inte lönt att lägga min energi på att fajtas och kämpa emot när det har varit planeringar som har varit bananas. Jag är inte feg och loj men måste hushålla med min energi så att jag orkar.Det mest ironiska är att i vår utbildning så lär vi oss att vi ska vara empatiska, förstående och sympatiska. Att vi ska kämpa för de som har det svårt och hjälpa till och underlätta....och det är inte så jag känner när det gäller skolan. Det verkar inte finnas någon förståelse om att samarbeta och underlätta. Det känns som om de bara tittar på oss utan att svara. En liten guldkant är att min sista praktikplats verkar vara jättefin plats då min handledare ringde mig och frågade hur hon kunder underlätta för mig. Vi bestämde att jag ska jobba halva helger utöver för att få ihop mina timmar. Det är en ok lösning för då behöver inte Lee mig lika mycket. Vi får bara hoppas att ingen blir sjuk eller att jag måste vabba för det finns ingen plats i planeringen för att ta igen några timmar. Mårten brukar vabba men får barnen magsjuka så får jag inte jobba på grund av smittorisken.