Långt samtal med mamma

Tänk vad den här sjukdomen ska vara jobbig. Tänk vad man ska behöva skämmas. Idag hade jag ett långt samtal med mamma om min sjukdom. En person som inte levt med denna sjukdom förstår inte riktigt hur det är. Mamma tror att den här sjukdomen är jobbigare nu för att jag inte visste om jag skulle komma in på universitet eller inte, men så är det inte alls. Sjukdomen är en sjukdom, den kommer inte fram bara för att man inte vet vad man ska göra i livet eller om det är lite jobbigare runt om. Den här sjukdomen finns alltid i mig. Det spelar ingen roll hur bra jag har runt om mig, den försvinner inte för det. Jag är väldigt tyst med att berätta för människor om den här sjukdomen. Jag skäms som sagt och jag är rädd för att folk ska döma för dem här sjukdomen är så sjuk! Så sjuk! Jag kan inte ens förklara hur sjuk den är. Så det "långa" samtalet blev ett samtal där jag fick förklara hur det faktiskt var att ha det här sjukdomen. Spelar dock ingen roll hur många gånger jag försöker förklara.. Mamma förstår ändå inte. Det är en svår sjukdom att förstå sig på.