3 april / Icke vetenskapliga råd, fake news & Coltings kamp?

“Det finns inga vetenskapliga bevis på att det stämmer” - ett vanligt uttryck som diverse forskare samt allmänt ointresserade kastar ur sig i den “kostkamp” som pågår. Kanske har de rätt? Kanske finns det inga vetenskapliga bevis? Kanske får de bevis som ännu finns inte kallas vetenskapliga? Men det gör mig liksom ingenting, egentligen. För mig räcker de empiriska bevis som jag, och många med mig, utgör för att jag skall fortsätta med en till synes helt ofarlig förändring. Och kommer det en dag fram att ett högt intag av grönsaker, fermenterat och fibrer tillsammans med rena bitar av fisk, ibland ett bra ekologiskt gräsbetande djur i form av en köttbit i kombination med uteslutandet av socker, raffinerad mat, gluten som irriterar tarmen och mjölkprotein (som jag sedan jag slutade med varit väldigt frisk) är farligt. Ja, då är jag den första att stryka med? Sedan jag la ut mina normala sköldkörtelvärden på instastories för ett par veckor sedan har det ramlat in en mängd stories från personer som lider av någon form av inflammation; personer som lider - bokstavligt talat. Det har kommit in meddelanden från personer som mått dåligt i över 12 år och som inte får den hjälp eller förståelse de behöver från sjukvården. Kommit in meddelanden från personer som aldrig hört om kostförändring tidigare och som nu fått hoppet tillbaka av att läsa om att jag ätit mig symptomfri. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan? Så kanske är hopp en viktig faktor för att bli frisk; för att känna livsglädje? För att orka prova förändring och möjliggöra förbättring? Färgad av den kostkamp som pågår samt väl införstådd med att jag inte har någon form av utbildning på området har jag givetvis besvarat alla frågor med ett “jag kan inte ge några tips, bara dela med mig av vad jag gjort” samt säga att jag började med att gå till orsaken till mina problem genom att ta hjälp av funktionsmedicin på olika sätt. För jag tycker ju givetvis att man skall gå till en utbildad läkare inom funktionsmedicin samt att man inte ska sluta med någon pågående behandling utan att få bekräftat från en läkare att det är riskfritt. Men jag är också övertygad om att det är just riskfritt att justera kosten och se hur kroppen svarar. Detta är råd läkare inte verkar få ge eftersom det inte är “vetenskapligt bevisat” att det funkar. Dock har jag nog rätten att skriva hur jag gjort, eftersom att jag inte är läkare, bunden av restriktioner? Eftersom jag inte vill tipsa utan bara dela med mig. Kan det hjälpa en enda person av de som skrivit till mig och som idag inte ens kan öppna ett lätt åtsittande burklock, som idag mår otroligt dåligt och inte har en fungerande vardag? DÅ är det värt det. Det är värt allt. Till och med värt min egen kamp - helt ärligt. För jag får därmed något slags svar på frågan “varför hände detta just mig?” som jag gråtit mig igenom så många gånger. Kanske hände det just mig för att jag skulle få insikter jag annars aldrig fått. För att jag skulle utvecklas som person, ta en annan väg i livet och för att jag skulle kunna hjälpa någon annan som, till en början, inte kunde hjälpa sig själv ? Därför är jag beredd att låsa upp dörren till min story. Beredd att skriva mer på området; dela med mig av mina tankar och åsikter. För hur ska vi kunna navigera i en värld där majoriteten är köpta av någon? Där läkemedelsindustrin drar in miljarder och där forskningen betalas av intressenter som vill sälja sina produkter? Det finns liksom inte lika mycket pengar att hämta i att forska på effekterna av gurkmeja, ingefära och broccoli som i att forska på diverse piller? I en film från 1997 visas det hur forskningen kommit ikapp. Där framgår det att en lågkolhydratkost hjälpte barn med epilepsi att undvika bestående hjärnskador. Jag har själv inte sett filmen men fått berättat att den handlar om hur en pappa till en epileptisk son hört att en lågkolhydratkost kunde hjälpa sonen. Läkarna sa då att det inte stämde, men eftersom sonen fick kraftiga anfall dagligen, och eftersom risken att han skulle få bestående hjärnskador var så stor, tänkte pappan att det måste vara ofarligt att testa. Sagt och gjort. Efter bara några dagar slutade de täta anfallen. Han räddade livet på sin son genom något som då inte var vetenskapligt bevisat, men som idag är "kvalitétsstämplat" och som det ges råd kring. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om den här pappan inte vågat gå emot läkarna och testa. Jag hörde även Jonas Colting, i sin podcast “Coltings nakna sanning” avsnitt 206, ifrågasätta hur forskare kan skriva att "effekten av antiinflammatorisk kost inte är vetenskapligt belagd". Han menar att om det inte är vetenskapligt belagt att antiinflammatorisk kost minskar inflammation måste även det omvända gälla. Det vill säga att det inte finns livsmedel som driver inflammation och att allt vi vet om socker därmed är skitsnack? Ha. Mitt favoritpåstående från dessa forskare är ändå “nej, maten i livsmedelsbutikerna är inte så näringsfattig att den måste kompletteras av tillskott med vitaminer och mineraler”. Låt mig, liksom Colting, då fråga; vad innebär “maten i livsmedelsbutikerna” ? Syftar det påståendet till spenat, avokado, broccoli och makrill eller till falukorv, pasta, vitt köpebröd och läsk?Jag förespråkar rena råvaror framför tillskott,  men efter att ha arbetat över tre år i kassan på en matvarubutik kan jag säga att det finns få som köper det förra och att majoriteten köper det senare alternativt av det jag tidigare radade upp. Huruvida det senare är näringsfattigt nog att behöva kompletteras med vitaminer och mineraler låter jag dock vara osagt. Som för att hålla mig till att inte ge några "icke vetenskapliga råd" eller späda på "fake news"?  Och; “det finns inga vetenskapliga bevis på att det stämmer” - ett vanligt uttryck som diverse forskare samt allmänt ointresserade kastar ur sig i den “kostkamp” som pågår. Kanske har de rätt? Kanske finns det inga vetenskapliga bevis? Kanske får de bevis som finns ännu inte kallas vetenskapliga? Men det gör mig liksom ingenting, egentligen. För mig räcker de empiriska bevis som jag, och många med mig, utgör för att jag skall fortsätta med en till synes ofarlig förändring. “To be continued” - vi hörs för icke råd, men för min story.