5 april / några ord om vänskap,

Jag vet att det är motvind. Det ser jag på hur trädkronorna, som ännu inte blommar, häftigt slungas åt vårt håll. Ändå kan jag inte känna det. Ändå kan jag inte känna vinden vina i ansiktet. För under raska steg försvinner torra gator förbi till livliga samtal. Vi avbryter varandra när vi, ivrigt, vill veta mer. Avbryter varandra och ursäktar oss därpå. Även då i munnen på varandra. Ändå finns det inte ett uns till att inte vara inlyssnande. Det är liksom inte avbrytande på det där sättet man avbryter någon när man, ointresserat, viftar bort vad personen just sagt för att gå på ett annat ämne. Det är genom att, nyfiket, ställa en följdfråga när den andra är på sista ordet i en berättelse. Och det är något helt annat.Det är något helt annat nu när ljuset inte lämnat gatorna, trots att människor lämnat arbetet för dagen. Den stad som tidigare tagit en eftermiddagslur har nu vaknat. Vaknat och liksom vi fått upp pulsen då bilar skyndar tillbaka hem genom eftermiddagstrafiken. Hem, som vi på något sätt vet vad det betyder. Hem som vi egentligen inte kan definiera åt någon annan? Och jag tänker när hon går att det är så tokigt det där; att man kan veta så mycket om någon man borde veta så lite om och att man kan veta så lite om någon man borde veta så mycket om. För det är något helt annat. Något helt annat att avbryta någon på sista ordet i en berättelse genom att nyfiket ställa en följdfråga än att ointresserat vifta bort vad personen just sagt för att gå på ett annat ämne? Och jag tänker att det kanske är en av anledningarna till att slungas fram, trots att trädkronorna slungas bakåt. En anledning till att vi ivrigt tar oss framåt, medan bilar stressat tar sig tillbaka. En anledning till att känna sig hemma, borta? För jag vet att det är motvind. Ändå kan jag inte känna det. För att gå med sådana som hon, är att gå i medvind.  // idaacarleborn.