5 juni / Vad tror du om dig själv, vem omger du dig med & hur påverkar det dig?

Han skrattar lätt när jag säger att jag skulle vilja sommarprata en dag. Skrattar lätt, men ändå hårt, och svarar att vi som är så unga inte har varit med om något vi kan berätta. Jag kollar honom djupt i ögonen och skrattar hårt åt att allt verkar varit så lätt, för honom. Jag har alltid skrivit. Så länge jag kan minnas har jag innan jag ska sova skrivit. Filmmanus, noveller och låttexter. I högstadiet kom till och med några av mina inspelade låtar ut genom en kompis. Ut genom henne och in i mångas MP3 spelare. Jag glömmer aldrig när en bekants släkting frågade mig "är du Ida som sjunger?". Det var den finaste komplimang jag fått då. Kanske är det fortfarande det. Jag har alltid pratat högt för mig själv när jag är ensam och skrivit under tystnad när jag är med andra. Det bor en berättarröst i mitt huvud, vart jag än går. Den skildrar miljön omkring mig, snappar upp småsaker från min omgivning och målar med ord. Den förenar och förvrider verkligheten till innehåll i romaner. Den kommer på och hittar på. Det första jag minns av den är när jag som fyraåring ofta bad pappa hjälpa mig skriva ner mina texter, på engelska. "Pappa, kan du hjälpa mig att skriva ner den här låttexten" sa jag bestämt när vi satt i bilen. Satt i bilen eftersom jag trodde att man var tvungen att spela in sin musikvideo på samma ställe som man skrev texten till dess låt. Jag tyckte väl någonstans att bilen; med huvudet lutat mot en immig fönsterruta medan regnet strilade mot den, var en rimlig plats att spela in på. "Allt jag tänker blir till dikter i mitt huvud" sa jag till en av mina bästa vänner efter att hon, under tonåren, berättat om en stark händelse från sitt liv. Hon skrattade och kramade mig lika hårt som det kändes att höra hennes story. Samma kväll var en dikt ett svar på hennes inlägg på sociala medier. Precis som det alltid är ett svar på det jag möter. Hon mötte med mig ett skratt och ännu en hård kram som talade om för mig att hon hörde vad jag sagt. Egentligen vet jag inte vad jag menar med vad jag säger nu. Jag menar inte att jag är unik. Jag har bara insett senaste tiden att inte alla tänker såhär. Att inte alla skriver, hela tiden. När en kompis till mig kallade mig konstnär förra veckan var jag tillbaka i den känslan som frågan om "jag är Ida som sjunger" gav mig då. Och jag frågar mig själv när jag slutade vara Ida som sjunger? Varför jag ännu inte är Ida som skriver, när jag ju skriver - hela tiden.  Och jag inser någonstans att det handlar om mina egna "trosuppfattningar" om mig själv. Att det handlar om vad man säger till sig själv och vilka man omger sig med. Om man omger sig med dem som skrattar när du säger att du vill sommarprata eller med dem som kallar dig en konstnär. Och viktigast av allt; vem du tror på och vad du tror om dig själv? Det finns ingen del av mig som vill bli författare för att bli författare. Jag vill bli det för att jag älskar att skriva. För att min värld stannar när jag skriver. För att jag vill förmedla ett budskap; fånga någon in i min påhittadevärld. Jag vill få någon att känna. Inte nödvändigtvis som jag känner; utan känna. Jag vill att någon ska läsa för att jag ska kunna leva på att få skriva; för att jag verkligen lever när jag skriver. Men det vågar jag inte säga. Speciellt inte i en text som denna när språket är ogenomtänkt och imperfekt. Ja, alltså inte skrivet i imperiekt utan "inte perfekt". "Du säger att det är viktigt för dig, så varför skriver du inte?" frågar en nyfunnen, fantastisk vän. Jag har ställt mig själv den frågan många gånger senaste tiden. Insett att tiden aldrig kommer finnas. Jag måste skapa den tiden. För att det är viktigt för mig. Vad är viktigt för dig och varför gör du det inte? - "Omger du dig med den typen av människa som skrattar när du säger att du vill sommarprata en dag eller den som kallar dig konstnär?" Och kanske viktigast av allt; förstår du skillnaden i vem du väljer av dessa personer och att du har ett VAL? Jag är på rätt plats nu och en dag vill jag skriva en bok; en dag ska jag skriva en bok. Inte för att jag romantiserar livet som författare - utan för att jag lever när jag skriver.