6 april / Att förändras; förbättras eller misslyckas?

"Du har förändrats, säger han med syrlig ton. Han slår snabbt ner blicken i marken, som för att slippa möta hennes. Skrapar försiktigt med högerfoten mot asfalten som går i de toner hon nu gör inuti. Runt omkring dem är det fullt av liv. Ändå känner hon döden inuti. Desperat söker hon möta hans blick, som om hon skulle kunna vrida hans huvud med tankens kraft? Lyfta den att se henne? Men den är fullt fokuserad på den mark som tillsynes verkar vackrare än mötet med det ansikte hon just tappat. Och hon tänker att han kanske gör rätt ändå. Rätt ändå som tittar ner. För kanske är det där han har möjligheten att möta hennes blick; på marken. På marken där spillror av hennes inre ligger utspridda som krossat glas. Hon är skärvor på marken och det skälver i henne i tanken på.Och även om kroppen är i bitar på marken kan hon känna smärtan i själen. För hon vet att han har rätt och det gör ont. Egentligen har det gjort ont länge. Det har gjort ont att förändras, men mest ont att insé vad förändring egentligen innebär.Raskt sopar hon ihop spillrorna. Som för att försäkra sig om att ingen skall kunna trampa på dem när de gått? Som för att försäkra sig om att ingen skall kunna trampa på henne. Henne som han ändå ska somna med så många nätter till, trots att han inte borde. Trots att hon inte borde; att de inte borde.  För hon vet att han har rätt och det gör ont. Egentligen har det gjort ont länge. Det har gjort ont att förändras, men mest ont att insé vad förändring egentligen innebär. Så kanske är det bäst att låta det vara ett tag till? Soppa det utan mattan och låta själen vara trots att det finns skäl att gå?För; “Du har förändrats, säger han med syrlig ton. Runt omkring dem är det fullt av liv. Ändå kan hon känna döden. Döden av vad de en gång varit? - Och hon vet att han har rätt. Hon har förändrats, utvecklats, förbättrats? Hon har filat så hårt på sin pusselbit att den inte längre passar med hans. Och även om hon är stolt över den förändringen kan hon inte undgå att häftigt slungas med när vågor av misslyckande sköljer över henne. För så länge hon kan minnas har det varit så självklart lycka är att vara med honom, men nu är det inte det och det gör ont att insé".  -- Ibland kan jag uppleva att människor talar om förändring som om det var något negativt. Att det finns en negativ ton i orden “du har förändrats”. En besvikelse? Kanske för att förändring kan innebära att man inte längre faller dem i smaken? Att de inte längre faller än själv i smaken? Och även om man är stolt över förändringen, så är det smärtsamt? Smärtsamt att plötsligt känna att man inte passar in där man så länge varit. För det finns ändå något härligt i att passa in, även om man inte vill passa in där man befinner sig? - Och jag tänker att det är härligt att vara nöjd, men en skillnad mellan att vara nöjd och att nöja sig. För jag tror inte på att nöja sig för att passa in. Utan att man bör passa och leta vidare efter ett sammanhang där man snarare känner sig nöjd. Nöjd som synonym till "tillfreds", men med en positiv klang istället för "nöjd" som att man gett avkall på sig själv. Man kan förändras, utvecklas tillsammans med någon. Men när man inte gör det kanske man också bör förändra sin omgivning genom att förflytta sig själv fysiskt till dit man förflyttat sig mentalt?  / idaacarleborn