8 april / Söndag hos Pärlan & Wargen med ett gäng pärlor.

"Det går en rysning av välbehag genom kroppen när tåget rullar in på Stockholms central. "Hej mitt blivande hem" viskar jag tyst till rutan när jag möter min egen spegelbild till bakgrunden av den stad som på senaste tiden blivit så välbekant. Jag går med vana steg mot utgången; vet numer vart jag ska. Strosar medströms ner mot Vasastan och bondar på vägen med tjejen i butiken, mannen på torget och senare taxichauffören. Sitter kvar i bilen för att hinna höra hela hans kurdiska recept som jag, inspirerad, lovar att laga innan jag med färska blommor över ena armen och den tunga väskan över den andra tar de fem trapporna upp till Alex och Idas vackra våning. "Känn dig som hemma" säger han och efter en heldag hos en Pärla med ett gäng andra pärlor kan jag konstatera att det inte är svårt i sällskapet med sådana som dem. Sådana som dem som ska ge rysningar av välbehag även när tåget, senare samma kväll rullar mot den stad jag fortfarande bor i. Känner en tacksamhet inför att få arbeta, och vara vän, med sådana genuina, driftiga och roliga människor. Känner en tacksamhet över att hem, på något sätt, kommit att bli en plats i mig själv. För det kan jag strosa utan GPS över folkfyllda gator och ändå känna att jag vet vart jag ska?" /  Och även om "kale" snarare är mitt craving än "barn" så är det just barnet som får mig att dregla. Ha! Elvis är så gosig så jag tror att jag går av. Att stirra på honom får mig verkligen att glömma allt runtomkring. Kanske kan bli en slags meditationsform? Och där bondar jag kanske inte med alla föräldrar som sovit för lite och stressat för mycket ? Genom att säga att barn skulle vara någon slags meditationsform? - Skämt åtsido. Nöjer mig med att ha sådana godingar till låns i några år till. Så att jag hinner tillfredsställa de där grönkålscravingens med att göra chips? He.