Att behöva acceptera .

Nu har det gått en vecka. Den 18 mars 2014, ett läkarbesök som skulle komma att förändra hela mitt liv. Nu lever jag inte längre i ovisshet men jag lever ett liv med en sjukdom som inte försvinner. Ingen förstår. Det var jobbigt att inte veta, jag hatade det så mycket och det tog så hårt på mig. Men att veta är förjävligt det med.Lagom jag var påväg att ge upp så kom svaret. Crohns sjukdom. -Du har crohns sjukdom. Vet du vad det är? Sa läkaren. Nej.Och han förklarade, någonstans när han sa att det är en kronisk sjukdom så slutade jag lyssna. För jag vet mycket väl vad kroniskt betyder. Jag ville inte lyssna mer. Nåja jag lyssnade men det gick ut igen. Det var nu accepterandet skulle börja, bearbetningen om att leva som sjuk. Förstå vad det innebär. Acceptera? Gör man någonsin det? Inte jag. Inte än. Inte på länge. Ju mer jag läst om den här sjukdomen desto mindre har jag velat acceptera. Förtränger. Vill inte. Samtidigt som jag vet att jag måste. Jag blir inte fri för att jag inte accepterar. Jag kan bara hoppas att jag är en av dom som får en lättare sjukdom. Att jag slipper testa en massa olika läkemedel och framförallt att jag slipper stomi. Det. Det är jag så himla rädd för att jag inte kan förklara. Ingen kan förstå den rädslan. Jag dör hellre. På riktigt. Jag och mamma kom in på det igår. Att får jag det dör jag hellre. Då svarade hon - jag vet att du skulle tycka det var jätte jobbigt men jag tror inte du hellre dör. Men jo. Men men dit ska jag inte. Hur mycket jag än ska kriga så ska jag inte dit.Vägrar.Crohns sjukdom är alltså en kronisk inflammation i tarmarna. I mitt fall, tunntarmen. Jag har ett x:antal små sår på tarmen som nu förhoppningsvis med medicin håller på att läka. Med crohns är man alltså dålig i magen. Vissa dagar är som vanligt medans andra är magen upprörd och man blir lös i magen. Detta kan även sätta sig på lederna vilket det i mitt fall gjort och man blir även illamående. Att dom inte tänkt på detta tidigare? När allt detta stämmer in på mig. Allt utom hjärtklappningen har nu alltså fått sig ett svar. Ett namn. En sjukdom. Jag är alltså 22 år och kommer för resten av mitt liv behöva säga att jag har en kronisk sjukdom om någon frågar om jag är frisk. 22 år och äter idag en massa tabletter. Allt för att stabilisera sjukdomen. Låter inte helt rimligt, att äta tabletter för att få magen stabil. Sjukt. Förstår ni att jag inte kan acceptera? Känslan av att veta att en dag kanske jag kommer behöva tänka på minsta lilla sak jag stoppar i mig. Att behöva byta ut allt till laktosfritt då det kan uppröra magen. Att kanske komma att behöva äta fettsnål mat och mindre socker.. Mat och bakning som är min enda passion. Det jag älskar mest i livet. Det som många gånger får mig att tänka på annat än allt jobbigt i livet. Nej. Jag vill inte acceptera. Kommer inte acceptera. Möjligen förstå, men aldrig acceptera. Jag kämpade, kämpade för att få veta felet. Men också för att få ett svar där jag visste att om jag la i den sista växeln så skulle detta vara borta. Lämnat mig ifred och jag skulle fortsätta mitt liv som innan det här började. Men nu är det omöjligt. Jag vann samtidigt som jag förlorade stort.Tror ingen förstår hur det känns. Ingen som inte själv varit där. Jag kan bara säga, skönt för er alla som är så lättad för att jag fått ett svar. Skönt för er att det känns bra. Skönt att någon kan glädjas. Men för mig har bara en evig kamp börjat. En som inte kommer ta slut fören jag lämnar jordelivet. Hur låter det? Låter det skönt? Låter det kul? Nej juste. Tänk på det. Alla svar är inte lätta att få. Alla svar är inte lätta att acceptera. I världen pratas det så mycket om cancer. En förjävligt sjukdom som jag också hatar av hela hjärtat. MEN man glömmer bort alla andra kroniska sjukdomar. Får någon cancer lider folk med den personen och tycker synd om den och hjälper den och kämpa osv.. Vi andra då? Vi andra med kroniska sjukdomar? Tror ni inte att vi också någongång kommer behöva det där stödet? Dom där gångerna när någon frågar hur man mår? Jo.. Så. Nu har jag lättat på hjärtat som jag velat sen en vecka tillbaka. Sen jag fick beskedet. Men jag har inte vetat vad jag skulle skriva. Har varit full av ilska och en känsla av att skita i allt, inte acceptera. Ta tabletterna och ignorera. Vilket jag än idag gör. Ignorerar. Men nu behövde jag verkligen lätta på hjärtat. Och det har jag gjort nu. Tack och hej. Egentligen borde jag lägga detta på fb så alla i min närhet fick läsa, men nej. Så öppen vill jag inte vara. Vill inte ha nå tyck synd on mig kommentarer. Inget av det. Aja. Hej!