Det har alltså blivit dags.

Idag kom det, det där samtalet jag visste skulle komma. Det samtalet som jag fasade för, det jag inte ville veta av. Nu är det alltså dags för mig att bestämma hur min sommar kommer se ut, snarare hela mitt liv kanske? Idag ringde dom ifrån klinte i frågan om sommarjobb där i år igen? Så jävla svårt. Har aldrig tvivlat eller varit tvungen att tänka på saken, jag har bara kört på liksom, tackat ja när C ringt mig. Men i år var jag alltså tvungen att få tänka på det. Jag har fram till halva februari på mig att fatta ett beslut. Är jag kvar på ön i sommar? Har jag flyttat redan? Får jag jobb där uppe? Vill jag ens vara på fastlandet i sommar? Det är ju på simmare jag vill vara hemma.. Det är ju då mina syskon med syskonbarn är hemma. Min känsla säger bara.. Tacka ja.. Du ångrar dig om du åker.. Ja? Men vad gör jag fram till sommaren säger mitt huvud? Grrr.. Jag vill INTE behöva ta det här beslutet.. :( Hade jag haft lägenhet här på ön hade inget varit svårt. Men nu är allt så jävla krångligt bara för att jag inte har någonstans att bo. Det fucking SUGER! Eller jaja visst har jag ställen att bo men jag vill bara få ett eget.. Hitta hem liksom.