Ordet frisk finns inte.

Funderar mycket på hur allt började. Förra sommaren kommer jag ihåg att jag reagerade på att jag hade ont i stortån. Hade så ont att jag inte kunde sitta så det blev tryck mot foten. Men hur började allt egentligen? Jag tänkte ju inte så mycket på att jag hade ont i tån, tänkte mest att de går väl över? Men det gjorde det aldrig. Det blev bara värre. Höfterna, knäna, armbågen. Det bara spred sig. Minns egentligen inte hur jag tänkte just då. Men minns att det tog ett tag innan jag började inse att detta kommer inte försvinna av sig själv, innan jag berättade för mamma att jag nog måste till läkaren. Jag minns att den dagen någon gång mot vintern förra året när jag berättade för mamma så hade jag så ont i höften att jag haltade när jag gick. När vi fick tid hos läkaren minns jag mest att han inte visst vad det var eller vad han skulle göra. Han tog en massa blodprover men alla visade bara att jag är frisk.Han tog tre borellia prov varav ett av dom visade att det var på gränsen mot borelia så jag trodde då att nu kommer jag få hjälp, nu kommer skiten försvinna. Men det tredje och sista provet var som det skulle igen. Fan. Fan var min enda tanke samtidigt som det var skönt att det inte var det.Jag vet inte så mycket. Jag vet inte vad det är som tar över min kropp. Mitt liv. Mitt allt. Någonting är det och det säger läkarna med men dom kan inget göra. Ingen vet vad som är fel..Tror inte någon förstår hur frustrerande det är att vara sjuk men inte få hjälp. Inte få bli frisk. Ja förutom dom som är i samma sits såklart. Jag ber inte om så mycket annat nu än att jag ska få hjälp, att jag ska tillbaka mitt liv. Jag är inte redo för att redan bli sjuk för livet.Visserligen har ett år redan passerat med det här i kroppen på mig men jag kan fortfarande inte acceptera att mitt liv ska se ut såhär tills jag blir gammal. Jag är rädd. På riktigt rädd.Mest rädd är jag för att jag ska dö. Konstigt hur livet ändras, förr var jag aldrig rädd för döden. Men nu, det är det jag är mest rädd för. Det är så många unga som dör i massa olika sjukdomar, oftast cancer. Och jag vill verkligen inte vara en av dom. Jag vill leva mitt liv och dö gamal, dö en naturlig död. Inget annat.Rädd. Ensam. Förvirrad. Panik. Ont. Illamående. Rädd.Så känner jag mig. Och jag vet även att min hjälp inte kommer komma än.Pga att dom inte vet vad dom ska göra så har jag inte tid hos doktorn fören i februari nästa år..Suck! Mår illa av tanken på sjukvården. Ska man behöva vänta på att få hjälp?Finns det verkligen inget mer ni kan göra? Kan ni inte skicka mig till Huddinge eller något annat stort sjukhus som kanske kan komma på felet? Vill bara ha hjälp. Ha mitt liv tillbaka och bli mig själv igen. Sjuk.