Så mycket tankar , så mycket känslor.

Har haft så mycket tankar & känslor dom senaste dagarna. Vill bara explodera känns det som. Fullständigt bombade Twitter igår med känslor och tankad. " folk skulle förstå om dom såg " " Jag är så trött, trött på hjärtklappning, trött på illamåendet, trött på skakandet, trött på att leva i ovisshet. Arg är jag också."" arg på att ingen kan komma på vad som är fel "" Jag lider med alla som är i samma sitts som jag. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att leva i ovisshet även fast allt man vill är att få ett svar. Ett svar som kan hjälpa en att leva. Leva ett så normalt liv som det bara går." Man måste gå i dom skorna innan man förstår en människas kamp. En kamp för att få vardagen att funka. & jag vet att jag är långt ifrån den som har den värsta kampen, men jag har min egen. Varenda dag. "" & vintern är ett helvete. Så den får gärna ta slut nu. Så dagarna då jag mår bättre blir fler än dom som är dåliga. "" När man inte vet vad man längtar efter. När man bara vill få känna sig levande igen. "Detta är några av dom tweetsen jag skrev. Som sagt, mycket känslor. Mycket trötthet. Jag känner mig helt enkelt slut. Och det värsta är att ingen tror att detta sätter sig psykiskt.Men det gör det, så in i helvete faktiskt. Det är inte en lek att gå igen vardagen. Jag går i otrygga skor varje dag. Det är jobbigt. Precis när som kan det smälla till bara, sen är jag ett vandrande vrak. Den känslan, tänk er den.Att vara 22 år & känna sig för otrygg för att ens åka båten ensam. Jag gjorde det, i fredags. Jag trodde jag skulle dö. Kände mig så otrygg, för jag blev så dålig. Jag visste knappt ut eller in. Kände mest för att hoppa av båten. Panik fick jag också, knappt någon luft. Men då var jag tvungen att ta mig själv i kragen. Bryta ihop och resa mig igen. För bröt ihop gjorde jag. Glad att jag satte mig i vilstol där knappt några människor fanns. Tårarna rann och jag funderade på varför lite är så orättvist? Jag går min egen kamp varje dag & ingen förstår. Ingen. Man kan säga att man förstår men det för du inte. Inte ens läkarna, tydligen. Eftersom dom inte sätter lite fart.Jag måste få ett svar. Snart. För jag orkar inte mer, kan inte leva såhär. Jag känner mer och mer hur min ork tar slut. Har kämpar så länge och att veta att det kan bli lika länge till skrämmer mig. Ska men behöva nå såhär? Nej fan heller. Sveriges vård, Gotlands vård.. Är ett skämt på riktigt. Jag är 22 år, inser dom inte hur mycket jag inte kan göra pga detta?? Tydligen inte. Jag är rädd för att söka jobb, för jag är rädd för att få komma till ett nytt ställe där jag på nytt måste förklara. I klinte, där är jag trygg pga att näst intill alla vet. Alla vet att jag kan bli dålig när som. Alla är så hjälpsamma & Goa. Jag ska inte behöva leva i rädsla.Jag ska fan leva livet och känna mig så pass trygg att jag skulle kunna åka ensam på en resa. Precis som förr. Jag vill ha tillbaka förr.Tillbaka mig!