VIKTEN AV ATT VÅGA

Här i livet kommer vi alltid stöta på utmaningar. Saker vi vill göra, saker vi kanske inte vill göra men "måste" göra ändå och då gäller det att ha mod. Mod och drivkraft att faktisk bara göra det. Jag har egentligen alltid varit en do-er och det har krävts mycket för att göra mig "rädd". Senaste 6-7 åren har jag dock förvandlats till en grå mus. En fegis som helst har velat gå i ett med hemmets trygga väggar. Jag vet att det egentligen inte är den person jag är innerst inne, men saker och ting har förändrat mig. För en tid i alla fall. Jag vet att jag är en modig person. Jag har aldrig varit rädd att säga vad jag tycker, aldrig varit rädd att stå ensam med en hållning i en stor grupp, jag var aldrig rädd att stå framför klassen och visa fram ett projekt när jag gick i grundskolan. Att jag tänker för mycket och för långt fram i tiden vet jag. Det vet jag verkligen. Jag kan liksom tänka sönder vissa tankar och det kan göra mig så oerhört förbannad! Tänk så mycket energi jag lägger ned på att just tänka. Inte göra men tänka! Varför måste jag göra så? Varför måste rädsla hålla så många av os borta från att göra det vi faktiskt vill - för jag tror inte jag är den ända som styrs väldigt mycket av min rädsla?  Det är så klart skillnad på rädsla och rädsla. Man kan känna sig hotad och via det känna rädsla men jag tror ofta man kan identifiera sin rädsla. Är jag rädd för detta för att det hotar mitt liv, eller är jag rädd för att misslyckas och för vad andra ska tänka. Jag har så många saker jag är rädd för, men oavsett hur länge jeg går och tänker på dessa saker så kommer det liksom inte bli bättre. Jag kommer inte få ett svar eller en garanti för att X kommer eller inte kommer att hända. Vad jag vill säga med detta är: VÅGA! Våga göra det du vill göra, våta gå dit du vill gå. Se det som en utmaning, eller som ett steg på den vägen som leder dig mot dina drömmar eller bara vidare ut i livet! Jag är trött på att vara en fegis. Vem har makten att ändra på detta? Just det, vi själva.