att hata sig själv

Jag önskar bara att jag kunde ta en kniv och skära bort allt fett. Allt fett på armar, mage, ben. Eller det bästa av allt, kanske ta en yxa och hugga av kroppen precis under halsen så jag slipper min vidriga kropp. Fast, det är ju ansiktet jag hatar allra mest så hur skulle jag orka leva med att fortsätta se ut såhär? Runda kinder, liten näsa och sneda ögon. Inga skarpa linjer alls. Hur kan man hata sig själv så fruktansvärt mycket? Hur kan varje millimeter av sin existens vara så vedervärdig? Hur ska man orka leva ett helt liv med att hata sig själv, inifrån och ut? Att hata sig själv tar otroligt mycket kraft och energi. Att hata sig själv innebär att man har en aktiverad känsla tjugofyra timmar om dygnet, varje vaken liksom sovande minut. Jag har hatat mig själv så länge jag kan minnas. Hatat mitt utseende men också hur jag har varit, för jag har inte förstått mig själv och har alltid känt och kanske också varit i andras ögon, annorlunda. När jag var liten fick jag kommentarer om hur smal och mager jag var. Hur revbenen syntes när jag bar bikini utan att jag ens behövde sträcka på mig. Jag hatade det. Jag ville inte vara sådär smal så att folk kommenterade det. Jag ville också kunna handla i storlek XS på vuxenavdelningen och jag ville kunna köpa jeans från Weekday utan att de skulle hänga som påsar över rumpan. När jag sedan började komma in i puberteten, rätt tidigt, förändrades allt. Jag började få höfter. Rumpa. Bröst. Och då hatade jag det också. Inte längre fick jag kommentarerna om hur smal jag var och plötsligt saknade jag dem. Jag ville inte se ut som en kvinna, jag ville inte se vuxen ut. Det var i den vevan jag utvecklade min anorexi, som skulle bli otroligt mycket mer långvarig än vad någon någonsin nog hade kunnat tro. För egentligen, det handlade ju inte om utsidan. Min utsida ansåg jag bara spegla min insida, och insidan hatade jag ju också. Jag hatade hur jag var som person. Hur jag pratade skit om folk i mellanstadiet för att jag var så otroligt osäker på mig själv att jag var just en av dem som tryckte ned andra för att känna att jag själv var något. Jag tror det är en välkänt fenomen som fler gör än vad de är medvetna om. Det är så lätt att kommentera någon annan för att man själv inte vet var man har sig. Idag vet jag att det inte behöver betyda att man är en elak eller dålig person, för i grunden handlar det ju om individen själv och ens självkänsla. Det var en inte alltför lång period jag höll på så, för sedan märkte jag att jag ville ha vänner. Jag ville vara i en gemenskap, men fann aldrig någon. Jag ville vara med, men jag var alltid utanför. Jag passade aldrig in, och jag trodde att det berodde på hur jag var som person och att jag hade något ont inom mig. Idag vet jag att det är min autism som har orsakat allt det här. Det är min autism som har gjort att andra har sett mig annorlunda och att sociala kontakter aldrig har varit min starka sida.Men, tillslut kommer man till den där punkten när man måste sluta. Man måste sluta hata sig själv. Man måste sluta lägga ned så fruktansvärt mycket kraft och energi på att hata hata hata. Genom att hata skapas bara ännu mer negativ energi inom en, genom att hata mår man själv dåligt och det syns utanpå. Varför ska man hata så himla mycket? Vem har sagt åt en att man inte är värd lika mycket som andra människor? Och vem har sagt att bara för att man är annorlunda är man fel? Jag ska inte ljuga. Jag hatar fortfarande mig själv. Självhatet är det absolut starkaste jag känner. Men jag har kommit till insikt att det måste vara slut med det nu. Jag är ingen dålig människa. Visst har jag höfter och visst har jag bröst. Men det har halva jordens befolkning som är över femton år också. Jag är född till att se ut såhär och jag måste lära mig acceptera det. Dock är kanske det viktigaste av allt, att jag lär mig acceptera hur jag är som person. Jag är annorlunda, jag har ett annorlunda tänkande gentemot de flesta av befolkningen och jag upplever saker väldigt svagt eller väldigt starkt. Det är sällan det finns nyanser i saker när det handlar om mig. Idag har jag förstått att bristen på gemenskapen inte handlar om att jag är dålig som person, det handlar mer om att jag är annorlunda i mitt sätt att vara och för mig har det blivit enklare att umgås med de människor som tänker mer som jag gör. Som kanske också har autism eller har ett rakt och fyrkantigt tänkande. Jag vill inte hata mig själv. Jag vill börja tycka om mig själv. För hur skönt vore det inte att slippa gå runt med självhatet som konstant äter upp en inifrån? Att jag har blivit medveten om det här tror jag är första steget i att sluta hata sig själv. För som jag skrev, hur ska man orka leva ett liv med att hata sig själv. Är det inte bättre att försöka börja göra något åt det då? Börja sluta hata och börja tycka om istället. Börja inse att annorlunda inte behöver vara negativt och de breda höfterna behöver inte automatiskt vara fult. Man ska inte skämmas för att man tycker om sig själv, man ska vara stolt över att man har den styrkan och den kapaciteten att klara av någonting så svårt. För jag vet att jag inte är ensam. Vi är många här ute som hatar oss själva men det är dags att sluta med det nu. Dagens ord får bli tyck om dig själv, och en fortsättning följer i nästa inlägg.