att ta sig ut i verkligheten

Att ta sig ut i verkligheten är svårt, speciellt när man har varit instängd så fruktansvärt länge. Idag var jag på LPT-permission med mamma. Allt är så himla dubbelt. Jag vill inte vara på avdelningen men det där där ute skrämmer mig som fan. Det är en värld jag inte levt i på så otroligt länge, en värld som är förändrad, ny och okänd. När man har varit inlagd i nästan exakt ett halvår blir man hospitaliserad, det är nästan oundvikligt. När man den senaste dryga månaden har haft noll utgång och extravak ökar distansen till det verkliga livet ännu mer. Att då gå ut med en anhörig, är ett stort steg som kräver mycket mod, styrka och impulskontroll. Att jag fortfarande här på avdelningen har tillsyn gånger fyra och noll utgång, därmed rökning i växthuset, gör att det är ett ännu större kliv ut i världen. Det finns så mycket där ute, utanför den låsta dörren. Det finns läskiga saker, farliga saker, saker att använda sig av, osv. Men det finns också så jävla mycket fint. Men, det handlar även om att tillåta sig att känna det där fina, det där ofarliga, det där man kan använda sig av till något konstruktivt istället för destruktivt. Det finns tåg för att man ska kunna ta sig dit man vill, det finns broar för att man ska kunna blicka ut över vattnet och få solen i ögonen, det finns apotek för kunna lindra hemsk smärta. Alla dessa saker, är inte bara till för att man ska kunna skada sig eller ta livet av sig med. De konstruerades inte för den anledningen. De finns bland annat till på grund av min första exemplifiering. Allt där ute, är inte menat till att skada sig med. Allt där ute är inte destruktivt. Det är en själv som gör det destruktivt. Ett tågspår är inte till för att stå på, en bro behöver inte vara till för att hoppas ifrån, ett apotek behöver inte finnas för att en ska köpa mängder med paracetamol. Jag börjar allt mer se det fina. När jag får komma ut mer och mer blir det inte lika läskigt. Förändringar är fruktansvärt jobbigt. Jag tror inte jag kan beskriva för någon hur jobbigt det är med förändringar. Men, som en sjuksköterska i Haninge sa: förändringar måste inte bara vara negativt. Det är inte negativt att jag får gå ut med mamma på bestämda permissioner. Det är inte negativt att mitt LPT snart ska skrivas av eftersom det är en nödvändighet för att jag ska kunna få ett boende. Det kommer inte bli negativt att flytta. Det är enkelt att skriva, men det är också väldigt svårt att leva efter. Men när förändringar görs, då pågår någonting. Då är man i en process. När det inte händer några förändringar är man i dödläge. Det kan inte bli värre då. Att jag får ta permissioner med mamma är ett steg i att sedan kunna ta permission själv, för att i slutändan kunna göra allt det där i sommar som är planerat och som är mina mål. När man tänker på det sättet, tycker jag att tvångstankarna på att skada mig eller ta livet av mig när jag går ut med mamma, minskar. Jag kan inte försvinna utan att polisen tillslut hittar mig. Jag kan inte klättra upp på broräcket eller plocka på mig tabletter i smyg. Eller, jag kanske möjligtvis kan, men vad fan vinner jag på det. En ännu längre inläggning. Ett LPT som kommer kvarstå. Ett boende jag inte kan flytta till. Allt blir negativt om jag vänder förändringar till någonting negativt. Om jag istället ser förändringarna som myrsteg framåt, då ter de sig aningen, aningen mindre läskiga.Att jag idag alltså var ute med mamma är något jag klappar mig själv på axeln för. Att jag gick på fotvård, fick botanisera runt i min favorit livsmedelsbutik (Goodstore) och även ha kvalitetstid med mamma. Imorgon ska jag på permission igen, en kortare sådan, men iväg en stund. Jag är rädd. Det är jag alltid. Men hur jävla irriterande klyschigt det låter så måste man övervinna rädslan och det kan man inte göra på något annat sätt än att exponera sig för den.