it's always darkest before the dawn

Idag är det 132 dagar sedan jag lades in på allmän psykiatriska avdelning 2 i Haninge. Idag är det 15 dagar sedan jag flyttades från avdelning 2 till allmän psykiatriska i Gubbängen. Idag är det 48 dagar sedan jag fick min autism diagnos och 149 minuter sedan mitt LPT skrevs av. Det har hänt så jävla mycket med mig själv sedan jag kom tillbaka till Gubbängen där jag spenderade tre månader förra sommaren innan jag flyttades till avdelning 2 för första gången. Jag har vuxit och vuxit sedan jag kom hit och för första gången under min sjukdomshistoria är jag redo att ta klivet ut i livet igen. Jag är redo för jag vet att jag har människor som backar upp mig här och som står fast vid att det är nu, för första gången, som jag ska få riktig hjälp. Jag ska få komma till ett behandlingshem.När jag kom till Gubbängen den här omgången hade jag i en månads tid legat apatisk i sängen i Haninge. De gånger jag hade ställt mig upp var då jag dunkade huvudet så kraftigt i väggen att jag tre gånger drabbades av hjärnskakning. Annars låg jag där. Vägrade att äta och dricka. Vägrade att gå ut ifrån mitt rum. Mamma och pappa såg mig sakta tyna bort, fysiskt, men framförallt psykiskt. De såg mig försvinna in i den djupaste depression där ingenting annat än mörker existerade. Jag levde, men i stort sätt kan man säga att jag bara överlevde. Jag såg inget ljus, jag såg bara en väg ut och jag väntade bara på att få dö. Mina extravak försökte desperat förhindra mig att slå mig sönder och samman men jag tog mig själv inte ur svackan. Det var flytten hit, som var fruktansvärt jobbig men som ändå var förändringen, som gjorde att jag började gro igen. Jag började gro som ett frö för att nu bli en knopp som kanske, kanske någon gång kan blomma igen. Så som jag gjorde innan jag blev sjuk. Det är läskigt att säga men jag blir alltmer stabil och mår alltmer bättre. Jag mår faktiskt vissa stunder helt okej. Det är skitjobbigt fortfarande och jag mår fortfarande jävligt dåligt allmänt - men det är fan så mycket bättre än det har varit. Jag börjar ta mark nu. Det är som ett puzzel på 1000 bitar och jag har lagt 50 av dem. Så mycket har jag inte lagt på mycket, mycket länge. Nu äter jag. Jag skadar mig alltmer sällan och jag får inte samma fruktansvärda utbrott som jag fick när jag kom hit och varje dag lades i bältessäng. Jag har faktiskt en sommar att se fram emot och jag har mål att nå. Det främsta målet är att flytta till behandlingshem, och faktiskt att jag har fått ett fast jobb i början på augusti. Sedan finns delmålen; konserterna, festivalerna, resan till Grekland med bästa vän. Jag är inte lika rädd när jag tänker på det längre. Jag vill dit, jag vill göra allt det här. Jag vill inte ligga apatisk i en säng och hata varenda sekund av dygnets timmar. Jag vill uppleva. Jag vill leva. Jag vill så jävla gärna och jag vet att när jag vill någonting, så blir det så.Jag vet att jag inte kan skada mig om jag ska kunna bli stabil och flytta till behandlingshem. Jag vet att jag inte kan skada mig om jag ska få åka iväg på festivaler och utomlands. Och det sista jag vill är att svika de vänner som faktiskt står upp för mig och finns med mig och fortfarande vågar boka in saker med mig fastän jag är sjuk. Jag vet att jag inte kan bränna sönder mina händer om jag ska kunna jobba efter sommaren. Det är tid för läkning nu. Invärtes och utvärtes. Det är hög tid för läkning. Jag har varit trasig alltför länge nu. Kanske kommer jag fortsätta ta mer mark för varje dag som går, för det är ju faktiskt det jag vill. Det får bli sista ordet: jag ska läka nu.