Västmanlands tingsrätt

  Idag kan jag stolt säga: Äntligen kan jag gå förbi här utan att få ångestattacker. Äntligen kan jag acceptera de saker som en gång hände där inne. Äntligen kan jag titta tillbaka och vara stolt över vad jag åstadkommit. Äntligen har de tankarna jag fått av denna byggnad inte övertaget längre.   Just nu känner jag mig stark, och stolt. För att jag kommit så långt, som jag skrev i gårdagens inlägg. Det här är en av alla grejer jag kom att tänka på igår vid hamnen. Det här är en av alla saker som fått mig att må mindre bra. Eller rent av fruktansvärt dåligt.   För ett år sedan kunde jag inte åka buss förbi där utan att få en hemsk ångest. Det senaste halvåret har jag åkt bil 4 gånger i veckan minst och de senaste 4 månaderna har jag spenderat 100 tals timmar på samma område som just denna byggnad. Så många promenader förbi de hemska minnena. Men idag stör de mig inte alls lika mycket som de gjorde för ett år sedan.    Allt började en valborgsmässoafton för 4 år sedan. Jag vittnade min pappa bli misshandlad av en kille jag visste vem det var, som var hälften av pappas kroppsstorlek. Den natten blev det inte många timmars sömn, det var då ångesten, alla sömnlösa nätter, alla flashbacks och alla tankar började. Några månader senare skulle rättegången bli av. Jag vittnade mot en kille som visste att han gjort fel, men blånekade allt. Det är ju så man gör, och idiotens försvarsadvokat skyllde allt på min pappa, min bror och mig. Det var vårat fel fick jag höra, om och om igen. Även fast jag visste att vi inte gjort nåt fel så började jag intala mig att det var mitt fel, för det var ju vad de påstod den där försvarsadvokaten och den där killen jag visste vem han var.   Så många nervsammanbrott jag haft bara av tanken på rättegången är äntligen förbi, i alla fall för nu. Att slippa bryta ihop för att man ser detta hus av glas med de där bokstäverna ovanför entrén, är så himla skönt. Jag känner inte rädslan längre. Annat än när jag sover.   Mardrömmarna finns fortfarande där, men inte lika ofta. Visst, jag sover fortfarande oroligt och väldigt lite när jag är själv. Men att vakna upp med tårar längs kinderna pga den saken är förbi. Jag är stolt att jag vittnade. För mitt vittnesmål hjälpte till, om så bara lite, att ge idioten ett relativt milt straff. Jag hade gärna velat att han fick ett hårdare straff, men nu blev det som det blev och jag var bara ett barn. Jag hade ingenting att säga till om.    Men som sagt, idag är jag stark. Jag är glad att jag kommit så långt med mitt liv, och jag är glad att jag vågar skriva det här så alla kan se. Man ska inte bli för personlig på internet jag vet. Men detta är en histiora jag vill att folk ska få se och höra. #Minhistoria   Ta nu hand om er och era kära. Det lönar sig, jag lovar!   Insulinaddicted