Allting har en ände, men korven den har två

Det har ekat tomt här ett tag, och det är ju synd. Det är också synd att jag inte skrev det här tidigare, men jag hade väl inte heller bestämt mig förrän nyligen. Eller, ja, inte för att det spelar något speciell roll. Men det hade känt skönt för fåfängan att i alla fall låtsas att det skulle vara några få personer som skulle läsa det här. Just för att det är därför jag skriver. För att jag önskar att folk ska läsa. Det jag vill med den här bloggen är att skriva ofta och ordentligt. Alltså totala motsatsen till vad jag har gjort hittills. Jag är nu tillbaka till längtan efter att skriva och få det jag skriver läst, att tala och bli hörd. Ändå känner jag inte att jag vill blogga mer. Här. Just nu. Ironi med Karin lever ju självklart kvar, för det är ett helt jävla underbart namn, och jag tänker hålla kvar vid det och använda det så länge jag fortfarande är ironisk. Alltså för alltid. Ironi med Karin finns på instagram och alla andra jävla sociala medier som finns, men det kräver inte den tid som jag helst vill lägga på bloggen Ironi med Karin. Och så vill jag ju skriva en bok. Som alltid. Vem vet vad framtiden har att erbjuda? Ironi med Karin - the movie?Anyways, tack bloggen för de här nästan tre åren. Tack för att du har stått ut med all min ventilation och helt orimliga tankar. Och tack till ni tre som har läst bloggen. You've been great. Puss och KramFör sista gången Karin