MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

26 dagar efter förlossningen har gått och jag har verkligen dragit ut på detta trots att ni varit många som velat höra, men hur sammanfattar man något så stort i ord, jag vet knappt vart jag ska börja någonstans men jag ger det ett försök. Som många av er redan vet var jag beräknad den 7/7 och tisdag den 29/6 gjorde jag min första hinnsvepning, inte speciellt mycket hände utöver att slemproppen började släppa och den gick lite hela tiden. Jag hade tid för en till hinnsvepning inbokad på morgonen fredag den 2/7 men redan natten till torsdagen hade jag ont och trodde det skulle dra igång men kunde somna på 2 alvedon och vaknade på torsdagen utan några som helst känningar under dagen men sedan drog de igång igen natten till fredagen och jag låg sömnlös tills de var dags för mig att gå till hinnsvepningen på morgonen vid 08.30. När jag klev upp sa jag till Ahmed att idag kommer det hända, det är jag övertygad om för nu har jag legat vaken hela natten med smärta. Jag gick till barnmorskan och utförde svepningen, hon sa att mycket hade hänt där nere sen i tisdags och att hon var övertygad om att det bör dra igång när som helst. Jag kom hem vid 09 och vid 10 drog tydliga värkar igång regelbundet som jag kunde klocka och strax efter 12 gick mitt vatten. Jag ringde in till förlossningen som bad mig komma in på en kontroll och Ahmed ringde sin syster som skulle vara barn och hundvakt, eftersom hon inte bor i Stockholm väntade vi in henne och hon kom fram runt 14-tiden men vid den här tiden upplevde jag att mina värkar började avta och inte alls var lika intensiva eller regelbundna som tidigare men eftersom att mitt vatten hade gått behövde jag oavsett komma in på kontroll. Väl på plats hade mina värkar stannat av helt och jag kände verkligen ingenting vilket även CTG:n visade att, däremot gjorde de en undersökning och kunde fastställa att det var vattnet som hade gått. De bad mig åka hem för att sova och äta i väntan på att värkarna skulle komma tillbaka och om de inte skulle kommit igång förens klockan 10.00 dagen efter skulle de sätta igång mig då det finns en risk för infektion vid för lång vattenavgång. Sagt och gjort åkte vi hemåt, vi köpte med oss kebabpizza och åkte hem till barnen, min svägerska och hennes barn som alla var hemma hos oss. Jag ville verkligen inte bli igångsatt och var inställd på att jag skulle föda idag så efter maten drog min svägerska med mig på en långpromenad och när vi kom hem så gjorde hon en himla massa kanel-te som ska hjälpa till för att få igång värkar. Det kändes som att inget skulle ske men vid 23-tiden drog värkarna igång och det jag hade känt innan var inget i närhet.  För att bli inlagd på förlossningen ska man ha tre värkar inom loppet av tio minuter vilket jag inte hade, mina värkar var väldigt långa i jämförelse med "vanliga" värkar men de var inte tillräckligt täta och jag ville absolut inte bli hemskickad igen så vi kämpade oss igenom hemma. Jag grät, skrek i kudden, väckte grannar som kikade ut från balkongen men helt mirakulöst lyckades barnen sova igenom min smärta utöver min svägerskas äldsta son som vakna till mot slutet. När klockan var 03 orkade jag inte mer, de kanske var 3 värkar på 5 minuter och jag kände att jag var på bristningsgränsen och sa att nu bryr jag mig inte hur oregelbundna de är jag måste in för smärtan är så pass ohanterbar. Så min svägerska ringde in till förlossningen och förklarade läget så jag och Ahmed åkte in på kontroll. Härifrån börjar allt bli väldigt suddigt för mig eftersom jag var så pass smärt påverkad så jag har tagit stöd av min förlossningsjournal och kompletterar med de detaljer jag minns kring allt. 03:30 - 04:45 Kommer in för kontroll och är öppen 3 centimer med intensiva värkar, det bestäms att vi får stanna kvar men jag får ligga kvar på undersökningsrummet med Ahmed tills de hunnit göra iordning förlossningsrummet som vi ska bli tilldelade, strax innan 05 får vi förflytta oss till förlossningsrummet. 05:00-07:00 Nästan ingenting händer, vi blir tilldelade vårt rum, jag får stöd i att byta om till förlossningskläder, de kopplar upp CTG, barnmorskorna presenterar sig och går iväg för att läsa igenom min förlossningsplanering som jag tidigare skrivit med min barnmorska, de sätter dropp med antibiotika då jag har haft lång vattenavgång och frågar om jag vill ta ett varmt bad vilket var första steget i min förlossningsplanering men på grund av droppet önskade jag att det skulle bli färdigt först då jag tyckte det kändes obehagligt att gå omkring med droppet i armen så trots smärtan valde jag att vänta. Jag kan även se i min journal, något de inte berättade för mig där och då, att mitt vatten var gult vilket betyder att bebis bajsat i vattnet vilket kan vara farligt. Men jag hade uttryckligen i min förlossningsplan uttryckt att jag inte önskade bli informerad om saker som kunde skapa onödig oro om de ändå inte går att förändra eller om de inte är något allvarligt fel, då de hade CTG uppkopplad och såg att bebis hjärtfrekvens var bra så valde de att inte informera mig som jag önskat vilket jag är tacksam över i efterhand då jag redan var så stressad. Jag var helt utmattad vid den här tiden, delvis för att jag gick in på andra dygnet som sömnlös men även för att jag var så utmattad av värkarna. Ahmed var även helt slut han som varit vaken hela natten och vi båda två halvslumrade, barnmorskan hade visat Ahmed ett trick hur man kunde hålla på knäna för att få trycket från värkarna att minska så vi båda somnade till och vaknade av värkarna med några minuters mellanrum då skrek jag på Ahmed som fick kliva upp och trycka på mina knän tills värken släppte och så höll vi på fram och tillbaka, allt känns väldigt suddigt av både smärta och sömn. Vid 06:30 bytte de till morgonpersonalen och personalen hade en överlämning tills 07:00. 07:00 - 07:50 Den nya barnmorskan kommer och presenterar sig, hon läser även hon igenom min journal, hon stannar vid min sida medans droppet går klart och hon var helt fantastisk och hjälpte mig SÅ mycket med stöttning i att komma tillbaka när jag drabbades av panik, jag trodde verkligen att sånt var skitsnack med avslappningsövningar osv men jag känner verkligen att hon var den som fick mig att klara av förlossningen. Vid 07:50 är jag 4 centimeter öppen, jag känner mig förtvivlad över att inte mer hänt men jag får jag äntligen komma till badet men jag börjar kräkas väldigt mycket när jag reser mig från sängen, har en intensiv frossa och är likblek. Jag har ett svagt minne av att Ahmed var väldigt orolig för mitt mående vid det här laget och pratade med barnmorskan då jag var helt väck, i badet fortsatte jag att kräkas, gråta och samtidigt så kände jag mig knappt vid medvetandet. Jag minns att barnmorskan berättade att min reaktion var kroppens sätt att reagera på smärtan men att de regelbundet kollade min värden och hade koll på mitt mående. Vid det här laget känns allt bara som en enda stor obehaglig dimma. 08:15-09:15 Då badet inte gav mig någon effekt bestämde vi oss för att hoppa till nästa steg i min förlossningsplan vilket var lustgasen, de sa åt mig att andas i den tills jag upplevde att smärtan började lätta men jag kände verkligen att den gav noll effekt så det resulterade istället i att jag hyperventilerade i den och blev om möjligt ännu mer väck än innan vilket enbart var obehagligt då smärtan kvarstod så jag puttade bort lustgasen och ville hellre vara utan, jag tyckte enbart att det kändes jätte obehagligt. De hjälpte mig upp ur badet, jag fortsatte att konstant spy och fick lägga mig med en handduk i sängen istället. Vi testade att få i mig lite vätska och mat då jag spydde galla men allt kom bara upp igen, så testade ett sista försök med lustgasen men jag ville absolut inte ha den och vi bestämde oss för att gå till mitt sista steg i förlossningsplanen som jag ville spara tills slutet för att känna så mycket effekt som möjligt vid krystfasen men jag kände att nu kunde jag inte vänta mer så barnmorskan beställde in EDA men narkosläkaren var upptagen så jag fick försöka härda ut smärtan under tiden. Jag grät och skrek, jag sa att det MÅSTE vara dags snart men barnmorskan menade på att de var inte längesen du var 4 centimeter öppen och man öppnar sig cirka 1 centimeter per timma så de bör vara iallafall 5 timmar innan du är öppen för krystvärkar, de sa att planeringen var att jag skulle få EDAN så jag kanske kunde sova och äta lite och sen förbereda mig på ytterligare timmar. Men jag hade så pass ont så tillslut kikade de iallafall och då var jag 9 centimeter öppen vilket var förklaringen till min intensiva smärta och tryck nedåt, för att jag hade öppnat mig så mycket på så kort tid. Jag kände en viss lättnad men samtidigt oro över att epiduralen inte skulle hinna komma tills de var dags att krysta, barnmorskan försökte lugna mig men även ställa in mig på att det kan bli så att du får föda utan EDA då läkaren dröjde och hade fastnat någonstans. Jag grät och sa att om jag ska föda barn utan smärtlindring så kommer jag att dö, barnmorskan kollade mig igen och kunde se att jag vid det här laget var 10 centimeter öppen dvs. redo för att föda. MEN allt mitt vatten hade inte gått ännu, även om jag hade haft vattenavgång dagen innan så var det en hinna kvar så vi hoppades på att den sista hinnan inte skulle hinna gå innan EDAN kom för då skulle troligtvis krystvärkarna börja dra igång.  10:30-11:10 Barnmorskan ringde på läkaren och sa att hon var tvungen att komma nu vilket hon tillslut gjorde vid 10:30 och det var de bästa jag varit med om, från att ha varit helt väck och knappt vid medvetandet var jag helt plötsligt mig själv. Värkarna gjorde ont och de var tufft men mellan värkarna var jag en människa, jag kunde prata, skratta och passade på att äta nu när jag kunde behålla mat. Vid 11:10 när jag fått i mig lite mat beslutade vi oss för att ta hål på den sista hinnan och det sista fostervattnet gick.  12:30 - 13:37 Krystvärkarna kom vid 12:30 så jag hade fått tid på mig att ladda energi och värkarbetet tog 1 timma tills hon var ute, jag hade lite svårt i början att förstå hur jag skulle krysta men min barnmorska var som sagt fantastiskt och hjälpte mig med olika tricks för att förstå hur jag skulle göra. Vi började i gynställning, övergick till att krysta på en pall där jag fick luta mig bakåt i Ahmeds famn (min favoritställning) och tillslut testade vi den ställningen som jag inte ville föda i men som visade sig vara den allra mest effektiva för min del - på alla fyra. När jag kom på alla fyra och krystade så tog det inte lång tid, känslan att trycka ut en människa går inte riktigt att förklara det känns kort och gott helt jävla sjukt. Jag kommer ihåg att jag vände huvudet kollade på Ahmed och barnmorskan och skrek "vad fan är det som händer vad är det här för någonting?!" inte enbart för smärtan men för själva känslan de var en sån sjuk grej jag kände mig helt chockerad. Tillslut sa barnmorskan åt Ahmed som hade stått vid min sida att de var dags så han förflyttade sig eftersom han skulle förlösa/ta emot henne. De sa åt mig att halva hennes huvud var ute och att jag skulle pausa för att invänta nästa krystvärk innan jag tryckte ut resten och där och då var de det orimligaste jag hade hört. Halva huvudet ute och jag skulle stoppa för att invänta en värk innan jag tryckte ut resten? Delvis tänkte jag att hon skulle kvävas med halva huvudet ute och så tyckte jag att de gjorde både ont och kändes obehagligt att ha ett halvt huvud utstickande så jag tryckte allt vad jag hade och 13:37 var hon ute med Ahmed som tog emot henne. Jag förstod ingenting, de sa bara att nu är hon ute, jag hörde inget skrik och jag som stod på alla fyra hängandes över en säng kunde inte se någonting och var inte kapabel till att förflytta mig själv.   Jag vände på huvudet och kunde bara se skymten av en lila/blå bebiskropp och jag frågade varför hon var lila, de svarade att hon mådde bra och att jag inte behövde oroa mig. De hjälpte mig att vända om till rygg och jag fick henne på bröstet, både jag och Ahmed grät av lycka och lättnad. Men hon var fortfarande tyst de första tio minutrarna men barnmorskan sa att de var en bieffekt av att jag äter antidepressiva, att det var helt ofarligt men vanligt att det dröjer innan skriket drar igång för de barnen. Så hon låg där och kollade på mig helt lugn men tillslut kom hennes röst och hon hittade mitt bröst direkt. Efteråt berättade Ahmed att hennes navel var runt halsen när hon kom ut och det var därför hon var så lila när hon kom ut. Därefter fick vi vara kvar i förlossningsrummet och bara njuta av henne för att sedan förflyttas till ett rum på BB där vi blev kvar två dygn för observation delvis för min medicinering om den skulle haft någon påverkan på henne men även då jag låg i riskgrupp för förlossningsdepression med tanke på min historik av psykisk ohälsa. Men allt gick jättebra, ingen förlossningsdepression och hon var inte påverkad av mina mediciner. Jag födde på BB Stockholm och är SÅ nöjd, både före under och efter. Både jag och Ahmed är överens om att allt var så bra allt från personal, mat, rummet, you name it. Jag hade valt BB Stockholm alla dagar i veckan utan att blinka. Och sen har vi det här med min förlossningsrädsla, den blev väl både bättre och sämre. Jag tyckte att förloppet fram tills edan var väldigt traumatisk och läskig, främst för att jag var så borta jag tyckte det var så otäckt där och då. Efter edan och att trycka ut henne, absolut det gjorde svinont och smärtan när hon trycktes ut med eda var lika intensiv som smärtan under öppningsskedet utan smärtlindring men det var inte lika långvarigt och jag var vid medvetandet därför kändes det inte så hemskt. Nu i efterhand känns de dock som att jag börjar förtränga smärtan som var även före EDA och jag tänker mest på att de var hemskt men det gick över, jag överlevde.  Och gällande min rädsla att brista och behöva sy så hände det - en mild grad 2 bristning men de var verkligen inte så hemskt som jag föreställt mig det och troligtvis hände det när de sa åt mig att sluta krysta när halva huvudet var ute men jag valde att fortsätta. Så bortsett från öppningsskedet som var en mardröm tyckte jag inte att förlossning var så hemsk, man överlever. Och under själva förlossningsarbetet var de inte på tal om att sitta med kamera eller tänka på bilder de var så intensivt, bilder och videos direkt när hon kom ut har Ahmed på sin telefon och nästan alla bilder är främst privata då man nästan enbart hela BB-perioden ligger så mycket hud mot hud som möjligt med bebis på bröstet. Men jag har några  efter EDA och när hon är några timmar. Här hade jag precis fått EDAN, helt förstörd men mådde som bäst här och första gången tanken ens fanns på att ta en bild under förlossningen då de var så intensivt innan. Bilden är från Ahmeds telefon och jag har ingen aning om vad som hänt med upplösningen men jag älskar den här bilden oavsett, inte för att det är den finaste men här är hon helt nyförlöst cirka en kvart gammal. Och den klassiska förlossningsbrickan. 2 timmar gammal och vi var fortfarande på förlossningsrummet men skulle snart packa ihop för att förflyttas till BB 3 timmar gammal och vi har precis landat i vårt rum på BB Första kvällen, Ahmed och Jasmine somnade direkt och sov hela natten medans jag låg vaken hela natten och bara kollade på henne. Söndag morgon på BB. Måndag eftermiddag och hemgång, hon var svullen i pannan för att hon hade tagit ett blodprov i pannan precis innan.