Stanna upp.

  Stanna upp, lev precis det liv du vill leva. Inte för någon annans skull, bara för din egen. Upplev dina drömmar, man vet aldrig vad som händer. Än hur mycket man vill kunna se framtiden så kommer man aldrig kunna det. Jag har aldrig ens tänkt tanken att jag skulle bli sjuk, få en sjukdom, på papper, besked av läkare. Jävlar vad jag kämpat, med det stödet jag hade från min partner och min familj, det gjorde att jag fann all ork.    Jag led mig igenom förra året, december knackade värken på i min kropp. dagen innan julafton. Man undrar ju såklart vad man själv gjort för att förtjäna att må dåligt. Jag kämpade igenom sommaren, då var det som värst. I september fick jag äntligen hjälp. Jag hittade en läkare som blev min räddare, min hjälte. Jag kunde inte prata, mamma var alltid med. Höll mig i handen och fick sköta snacket. Man är inte alltid den tuffaste, jag satt mest och lipade. För jag hade ont och för att jag var jävligt rädd. När kroppen spökar är det inget annat än läskigt. Man vet inte vem som styr vad liksom?    Jag fick medicin, en stark sådan. Idag mår jag så bra. Dagar hit och dit har jag svullna leder, lite värk. Men jämför jag med det som var, det är ingenting att gnälla över. Psyket har tagit stryk, för att man är rädd. Att det ska komma tillbaka, denna sjukdomen kan koma och gå precis hur den vill, men jag vill aldrig mer stöta på den. Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende skulle få uppleva detta.    Jag som person har växt. Tyvärr tappade jag många vänner under tiden det var jobbigt. Jag förstår nu i efterhand när jag tänker på varför, och hur. Dom drog sig undan, jag tror de hade svårt att hantera att jag blev sjuk, istället för att finnas och stötta så drog de sig undan. Vet ni varför? För de va rädda. De va rädda för att inte veta hur de skulle bete sig, eller vad de skulle fråga för att inte få mig ledsen,    Jag vill visa tacksamhet, för livet. Vilken gåva.