DEN DÄR SJÄLVKRITIKEN.

Vänner! Jag måste skriva om min självkritik. Den har blivit så jävla närvarande i mitt liv och får mig att tvivla på mig själv och det är inte roligt. De dagar jag har en stark självkritik så är ALLT jag gör, säger, tänker fel. Även såklart hur jag ser ut, mina kläder, mitt hem. Allt är bara så tråkigt och patetiskt. Jag vet att säkert många kan känna igen den känslan, men för mig tar den över hela dagen och känns omöjlig att vända. Har jag en "självkritisk dag" så är inget roligt och jag säger bara konstiga saker och beter mig bara fel fel fel.En sån dag kan se ut såhär: Jag är på jobbet och det kommer in en kund som jag tycker har lite dålig energi och attityd mot mig, blir genast osäker. Ska berätta för hen om väskorna och tycker att kunden ser missnöjd ut med min förklaring. Då är jag såklart usel. När hen lämnat butiken är jag besviken på att jag inte kunde förklarat bättre, varit trevligare och kanske inte låtit så osäker. Efter jobbet ska jag möta en vän för fika. Och nej nej, min självkritik gäller inte bara skol-/arbetsrelaterade saker utan jag kan minsann vara jävligt kritisk mot min egen *prestation* gentemot vänner. Så på denna fika tycker jag att jag är virrig. Det är typ min värsta hang-up under dessa dagar, att jag är osammanhängande och rörig och att personen jag är med tycker jag babblar för mycket om tråkiga och konstiga saker. Så här fortsätter sedan dagen, en jävla negativ spiral blir det också för när den kritiska rösten väl börjat väsnas så letar den upp små "tecken" på att jag faktiskt är jäkligt oskön.. "hon verkade faktiskt inte ha så trevligt med mig idag", "titta, nu himlar hon med ögonen åt mig också!" etc. Vet att man kan tro att jag är världens mest osäkra människa utifrån denna text, men nä det är bara när jag har dessa självkritiska dagar. När jag inte har det är det snarare motsatsen, då tycker jag alla verkar gilla mig och fan vad jag är bra på mycket. haha! uuuh, vad ska man göra med sig själv? Hur hanterar ni er egen hjärna?