KVANTITET VS. KVALITET

Igår skrev jag att jag känner mig frustrerad, det ska vi prata lite om nu tänker jag..Jag är inte bara frustrerad utan faktiskt ganska oroad också över att min hjärna är så konstig! Jag har tappat förmågan att formulera mig! Iallafall i skrift. Att skriva är ju bland det roligaste som finns. Jag har så mycket saker jag VILL skriva om - jag vill återberätta saker som hänt, jag vill dela med mig av saker jag lärt mig, jag vill försöka peppa när jag kan, jag vill skriva av mig när jag är ledsen, jag vill förmedla en känsla när jag är glad etc etc. Men det bara låser sig. Vad har hänt och varför blir det såhär? Menar inte precis att jag någonsin varit en duktig skribent och storyteller men jag får som en blackout när jag ska skriva ett inlägg. Kan komma på något *vettigt* under dagen som jag bara mååååste blogga om men så fort jag ska få ner tanken i ord så slutar det med att jag stirrar på dataskärmen och blir just frustrerad. Pardon men hur sjukt att jag satt sådär utan att märka att jag visar halva tutten? Vet inte om det är för att jag är så stressad inombords över allt med uppsatsen och att jag därför vill formulera mig snabbt och bra och då slutar det med att jag inte får fram något?! Jag brukar alltid tänka kvantitet framför kvalitet gällande bloggen, skulle ha svårt att låta det gå en vecka utan inlägg bara för jag inte har "något roligt att skriva om".. nä, då skriver jag hellre ett inlägg om min lilltå och vad jag köpte på ICA, ungefär så. Men nu känner jag nästan att det finns en gräns för hur trista inlägg man kan publicera?  Antar de flesta som läser det här själva har en blogg, kan vi inte bolla detta lite? tycker ni att alla inlägg måste vara toppenbra eller känner ni "hellre något halvbra än inget alls"?