Självhat

Nu när graviditeten är över sedan långe så är det dags för diet igen. I början av graviditeten så gick jag knappt upp någonting men sedan sa det tjoff och jag hade plötsligt gått upp 12 kilo. Dom första fyra dagarna efter förlossningen gick jag ner 10,5 kilo. (Förmodligen all aliensörja som rann ur en)  Men innan jag blev gravid hade jag gått upp rätt mycket så nu är det en hel del att ta igen.  Äter rätt mycket torsk,soppor och kyckling. Har gått ner 18 kilo hittills men jag äter fortfarande godis i princip varje dag och har tränat rätt lite på sistone. Får sluta kolla instagram och ge mig på att. Om ni har tips på goda nyttiga middagar så får ni gärna skriva dom i kommentarsfältet! Det är lustigt hur mycket vikten påverkar en egentligen. Jag var smal som en pinne när jag var liten men började gå upp redan i femman, sedan gick jag ner en hel del i sexan och i sjuan var jag väl "normal" men tyckte att jag var tjock så det "kvittade" om jag tröståt. Mellan sjuan och nian gick jag upp 20 kilo. Därav alla enorma bristningar på magen, dom flesta hade jag innan graviditeten. Jag åt i princip jämt för att jag mådde dåligt för hur jag såg ut. Hatade mina tänder innan jag hade tandställning så jag log så lite som möjligt och avskydde att vara med på kort. Gillade inte min haka eller hur lågt mina ögonbryn satt, hatade min håriga kropp,hatade min breda rumpa och mina tjocka lår. Hatade hur min röst lät och hur små mina bröst var. Jag var extremt blyg och vågade knappt finnas till. Och ju sämre jag mådde desto mer åt jag och det var en ond cirkel.  När man är ett barn eller en tonåring så påverkar allt en. ALLT.  Som till exempel när jag hade blivit knubbig i femte klass och alla killar satt på rasterna och rankade tjejerna (märklig lek, såhär i efterhand), dom skulle räkna upp dom fem tjejer i klassen som dom gillade mest eller var snyggast. Det var alltid samma tre tjejer i topp tre och oftast samma på fjärde och femte plats också. Jag kommer ihåg att när vi satt där en gång så var det dom vanliga i topp fyra och sedan valde dom mig på femte plats "men det är för att hon är rolig" var han snabb att lägga till. Och det är lite så jag nog alltid sett mig själv, som den "tjocka men roliga" tjejen som ingen vill vara ihop med men gärna hänger med. Ett annat exempel är i sjuan var jag intresserad av en kille och sedan fick jag höra att han tyckte jag var söt, förutom tänderna.  Ytterligare några exempel är när en kompis berättade att en kille sa att jag var snygg men synd att jag var överviktig och när jag gick i högstadiet så hade vi lektion och min tröja hade glidit upp och då gapade en kille "vad hårig rygg du har!" varpå jag började stiga upp svintidigt för att raka hela kroppen. Varenda dag. Armar,ansikte,ben,rygg-rubbet. Jag har rätt många sådana här exempel och det var sådana små grejer ofta som gjorde att jag började hata mig själv tror jag. När man läser det såhär så låter det fånigt men många bäckar små stämmer rätt bra. När man får höra sådant lite till och från så börjar man tro det själv också. Jag har analyserat mig själv i många år och detta är,eventuellt, det som startade detta tänket. Sedan blev det snöbollseffekt. När man väl upptäckte alkohol sedan var det väldigt förvirrande. För när jag drack vågade jag prata,dansa och säga vad jag ville. Dock var jag tvungen att förfesta själv innan jag ens vågade gå till förfesten. Men efteråt mådde man ju inte så bra. Och folk undrade över hur man kan vara så social när man dricker men helt knäpptyst nykter. Fast där är jag lite olika också. För när jag blir nervös blir jag antingen knäpptyst eller pratar och skämtar hela tiden. Det beror på hur den andra personen är. Nu när man blivit äldre har man tack och lov hittat folk att umgås med där man känner sig helt bekväm och kan vara sig själv och prata i timmar. Så känner jag givetvis med mina barndomsvänner också.  Och genom alkoholen så kom ju även "dejting" på köpet. Och det är förmodligen där man blev lite extra skadad. (ett helt eget kapitel, tar kanske upp det i ett annat inlägg) Och i samma veva som "dejtingen" påbörjades gjorde även ätstörningarna det. Gick på BUP i växjö och fick hjälp med det och den sociala fobin. Tyckte dock inte att det var så hjälpsamt där, jag har gjort det mesta jobbet själv.   Jag är fortfarande nervös och konstig bland folk och trivs inte alls i min kropp men jag har slutat hata mig själv. 29 år av mitt liv har redan förbrukats och jag har spenderat dom sista 15 åren med självhat. Det är lång tid. Jag kan inte ärligt säga att jag har levt mitt liv till fullo. Jag har aldrig bott i en stad, åkt på resa utomlands med kompisar eller ens bowlat. Jag har aldrig bowlat. För jag vågar inte för jag är rädd att jag ska se konstig ut när jag kastar iväg klotet. Jag har badat 2 gånger dom senaste 15 åren.  2!  För jag vågar inte.  "För att alla kommer titta på mig och undra vad fan jag gör där."  Den ena gången jag badade var med Kenth när vi var på Öland för någon sommar sedan. Stranden var i princip tom men det var ändå en enormt stor grej för mig. Kenth la även ut ett kort på mig i bikini på Facebook och det var extrem ångest kan jag säga. Han frågade såklart först och i huvudet skrek jag "NEJ!" men jag sa att det var okej för jag visste att jag behövde försöka acceptera min kropp. Gången innan dess var också med Kenth, i Farabol där det också var tomt men jag var extremt nervös att någon skulle komma dit medans vi var där.  Det är nog därför jag ogillar sommaren, för jag har spenderat det mesta av somrarna genomsvettig gömd i stora munkjackor och långbyxor när alla andra gick i bikini eller shorts och linne och badade och hade kul och jag var bara en pöl med ångest.  Högstadiet hoppade jag också av för att jag var blyg. Det började smått med att jag inte vågade äta i matsalen, sedan vågade jag inte gå in när jag rökt på rasten, sedan vågade jag inte åka buss för att folk tittar på en när man går förbi, och eftersom jag inte kunde ta bussen så fick jag hoppa av. Min dåvarande pojkvän var snäll och körde mig dit ett tag men det är ju inte hållbart i längden, han hade ju ett eget jobb att sköta.  Först började jag jobba på Ljushuset i Urshult via skolan för dom försökte hjälpa mig, sedan via arbetsförmedlingen och efter det gick jag med i mammas firma som jag och min bror nu tagit över. Det mesta som jag låtit bli att göra är på grund av vikten. För att jag inte tycker att jag duger och att det är pinsamt "för jag är för tjock".  Jag vill fortfarande gå ner i vikt och jobbar på det men hur det än går så blir jag bättre och bättre på att acceptera mig själv och det kommer i första hand. Jag har inte vågat bada denna sommaren heller, det kommer ta tid, men jag tänker inte hata mig själv längre. Det var viktigt att försöka innan men nu är det inte viktigt längre utan helt nödvändigt eftersom jag hart fått en son. Min största mardröm är att han ska tycka illa om sig själv, stänga in sig och inte våga leva. Och hur ska jag kunna lära någon att leva när jag inte lever själv?